Personal på Platea: "Vi känner oss överkörda och bedrövade"

Insändare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
HVB-hemmet i Hagfors stängdes efter den tragiska händelsen i juni då en femårig pojke försvann och senare hittades död i Uvån. Personalen vill nu nyansera bilden av verksamheten.
Vi vill berätta om vår arbetsplats Platea i Hagfors och nyansera den skeva mediabevakningen. Det pågår en hatstorm på sociala medier och det verkar vara fritt fram att smutskasta vårt arbete.

Några av oss som arbetat där vill berätta hur det egentligen varit på Platea. Vi tror många skulle vara förvånade om de visste vidden av det engagemang och den värme som vi haft för barnen som bott på Prästgården och Södra Villan. Vi har varit en del av barnens liv under flera år och sett fantastiska saker hända med deras utveckling, ibland nästan mirakel. Plateas personal har slitit hårt. För de barn som kommit till Platea från hela landet har också varit bland de mest komplexa barnen i hela landet. Den problematik som flera av dem haft har varit så omfattande att vi tror det är svårt för folk att förstå. Men därför har också Platea varit ett av de mest personaltäta HVB som finns i landet, för det har verkligen behövts. Det pratas om att Platea hade personalbrist men så var det inte.

Det som kan vara svårt för utomstående att förstå är vad vi hade för barn placerade hos oss. Vi har haft bland de mest utsatta, trasiga och övergivna barnen i samhället. Vi har haft barnen som flyttat runt mellan olika institutioner, familjehem, jourhem och barnpsykiatri. Vi har haft barnen som inte passade in någon annanstans för de var för svåra att klara av, ibland även för deras föräldrar. Vi har haft barnen som varit skyddsplacerade, barnen som varit utsatta för sexuella övergrepp, för fysisk- och psykisk misshandel, barnen som bevittnat våld och även sett sina föräldrar ha blivit mördade. Vi har haft barnen som varit inlåsta i hundbur i källaren av sina föräldrar, barnen som kommit till oss utan utvecklat tal och motorik. Vi har haft barnen som försökt skada och döda sig själva eftersom de hamnat i depression redan som mycket små barn. Vi har haft barnen som agerat ut, som visat all sin ilska och aggression, sin ledsenhet och förtvivlan över att bli svikna återigen när föräldrar ställt in ett umgänge eller inte ringde när de skulle. Och då var vi där. Vi som alltid stått kvar. Vi som tröstat barnen när det har varit som allra värst. Vi som nattade på kvällarna, den tiden som var jobbigast för barnen, då de började tänka på om inte deras föräldrar ville ha dem, och då känslan av att vara värdelös var övermäktig. Vi som lärde barnen simma, åka skridskor, skidor, rida, läsa och räkna. Vi som lärde dem att hantera och förstå sina egna känslor. Vi som alltid bekräftade hur värdefulla och duktiga de är. Vi som kramade om dem för tusende gången och lånade ut våra hjärtan för att låta barnen förstå att de är värda att bli älskade. Vi som med små steg byggde upp deras tillit till vuxenvärlden. Vi i personalgruppen med olika utbildningar, åldrar och bakgrunder så som socionomer, behandlingspedagoger eller helt vanligt folk. Vi hade alla en sak gemensamt, vi brann för våra barn och vi brydde oss – på riktigt.

Vi känner oss överkörda och bedrövade över hela situationen som uppstått. Det var fruktansvärt den där dagen den 15 juni när pojken försvann från Prästgården. Det var 15 personal från Platea ute och letade efter honom inom en timme. Pojkens pappa var kvar i Hagfors och var med och letade. Givetvis går inte personalens känslor att jämföra med den panik som pojkens pappa hade och den totala chock och sorg som det innebär att förlora sitt barn. Vi vill försöka ge en bild av hur det varit att arbeta med dessa härliga och jobbiga barn, hur mycket vi saknar dem alla, och vi undrar vad som kommer hända med dem nu. Vi har varit delaktiga i något som känns helt overkligt under flera veckor nu och ingen har gjort riskanalyser för hur det blev för de barn som bodde på Platea, de som hade ett liv med oss här i Hagfors. Det går så många rykten nu. Det påstås att barnen på Platea inte fått göra något som kostar pengar. Sanningen är att våra barn har gjort aktiviteter och utflykter flera dagar i veckan, i en omfattning som många andra barn aldrig får göra. Aktiviteterna har både kostat pengar och varit i princip gratis, aktiviteterna har gjorts utifrån vad som passat varje enskilt barn. Vi har gjort utomhusaktiviteter i skog och mark som inte kostar mycket pengar men det är något som många barn har tyckt om.

Den 18 juni när Inspektionen för vård och omsorg, IVO, beslutade att tillfälligt stänga så samlades en del personal för att stötta och trösta varandra. Vi hade då hört att Humana skulle begära inhibition på IVOs beslut. Sorgen och oron hos personalen handlade om var barnen skulle ta vägen och hur de skulle må i allt det här. Vi visste att vissa av barnen skulle få svårt att hantera en så stor förändring, att komma till nya platser med nya människor. Hur mycket skulle kunna raseras av det som tagit tid att utvecklas och byggas upp? Flera stycken i personalstyrkan erbjöd sig att bli jourhem för olika barn som en akut lösning för de allra sköraste. Men några dagar senare kom kallduschen när Humana ändrade sig och valde att inte begära inhibition utan stänga ner verksamheten. Humana meddelade att alla kommuner skulle flytta på barnen och omplacera dem, att använda personal som jourhem var inte ett alternativ eftersom all verksamhet skulle stoppas.

Den 24 juni tömdes husen då de sista barnen åkte iväg för att omplaceras till nya boenden. Barnen åkte inte iväg med Securitas som det gått rykten om. Däremot har enheterna bevakats av ett vaktbolag och det har inkommit mordhot riktat till all personal. Barnen blev skjutsade av behandlingspersonal som de känner väl och som gjorde allt för att stötta och trösta när de var oroliga och ledsna och inte ville flytta. Barnen frågade varför de var tvungna att flytta, de trivdes på Södra Villan och Prästgården och såg det som sitt hem just nu. Men ingen har pratat med dem om vad de tänker och känner. Barnen som var de viktigaste och som allt egentligen handlar om har helt glömts bort, samtidigt som de fortfarande är några av de mest behövande barnen i hela landet, som redan upplevt trauman, hastiga uppbrott och ovisshet. Och nu är vi alla delaktiga i att fortsätta svika dem.

Personal på Plateas HVB

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.