Cuba libre på riktigt

Cuba libre är en drink bestående av rom och cola. Men på spanska betyder det "ett fritt Kuba". Namnet ska ha tillkommit i anslutning till det spansk-amerikanska kriget, som i sin tur hängde ihop med det kubanska självständighetskriget. I dag drömmer inte kubaner om självständighet från Spanien. De drömmer om att slippa kommunism och att få leva sina liv i frihet.

När Vänsterpartiet i Alingsås på Twitter (13/7) ställde frågan vilka tre böcker om marxism eller socialism som borde rekommenderas till femtonåringar, fick de en del svar som de kanske inte hade väntat sig.

Gulag-arkipelagen av Solzjenitsyn, Mao och den stora svälten av Dikötter, Djurfarmen av Orwell samt Röd hungersnöd av Applebaum var några av boktipsen.

För kan man tänka sig att det alltid verkar vara där vi hamnar, när länder ska etablera en kommunistisk utopi. Ofrihet, förtryck och fattigdom blir resultatet av den förda politiken. När människor genomskådar propagandan och inte längre vill vara en del av detta samhällsbygge, hindras de från att lämna landet.

Trots detta finns det fortfarande gott om människor i Sverige som på olika sätt vill bortförklara och försvara de kommunistiska regimerna. Ett land som alltid haft en särskild plats i många vänstersympatisörers hjärtan är Kuba. Det är ingen slump att Olof Palme 1975 var den förste västeuropeiske regeringschefen som åkte på officiellt besök till Kuba. Bilderna på Palme och Castro som tillsammans röker och verkar trivas i varandras sällskap, är en plågsam påminnelse om det bristande omdöme svensk socialdemokrati ofta uppvisat i utrikespolitiken.

Fidel Castro höll Kuba i ett hjärngrepp. Men nu, snart fem år efter hans död, ser vi kanske början på slutet för det auktoritära styret.

De senaste dagarna har tusentals kubaner gått ut på gatorna och protesterat. Något liknande har vi inte sett sedan revolutionen inleddes 1953. Människor har tröttnat på att det saknas både frihet, livsmedel och mediciner. Även hur regimen har hanterat pandemin – den senaste tiden har antalet smittade och döda skjutit i höjden – har varit en tändande gnista. Värt att notera är att de som under åren sökt försvara diktaturen på Kuba, gärna har gjort det genom att hävda att landet erbjuder sina medborgare en så fantastisk sjukvård.

Kubanerna kräver ett slut på tyranniet. Regimen har svarat genom att släcka ned internet och mobiltelefonnätet samt naturligtvis med arresteringar och våld.

Det kubanska folket har sitt öde i sina händer. Men omvärlden måste visa att vi sluter upp bakom de kubaner som nu kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter. Det land som har störst möjlighet att påverka är naturligtvis USA. President Joe Biden har visserligen uttryckt sitt stöd för demonstranterna, men hans administration uppvisar inte något större engagemang. Den republikanske senatorn Marco Rubio – själv son till exilkubaner – har gång på gång konstaterat att vi kan vara på väg mot ett förestående blodbad på Kuba och att USA måste agera mer kraftfullt.