Värmlänning i många olika roller

Peter Stefanson i Ransäter har varit med i sång- och folklustspelet Värmlänningarna i 53 år i roller som Bengt på Åsen, Stor Sven, Drängen Per, Fader Jan och folkdansare.

Hans yrkesliv spänner från sjöman och grovarbetare till översättare, lärare och skådespelare. Men att vara pappa till Sanna är det som ligger honom allra varmast om hjärtat.

Vi möts på Ransäters hembygdsgård. Peter Stefansons andra hem. Bostaden har han ett längre stenkast bort på ”anner sia älva”. I närheten av Västanå där den nu rikskända teatern såg dagens ljus. Det är full aktivitet på hembygdsgården inför kvällens evenemang på Erlandergården. Hembygdsföreningen i Ransäter, som fyller 100 år, ska hyllas. Peter ska medverka tillsammans med några av sina skådespelarvänner från Värmlänningarna och hembygdsföreningens ”grand old lady” Stina Hellqvist. Maka till framlidne ordföranden Sven Hellqvist. Det är genom honom Peters sång- dans- och teaterresa tar sin början på 1960-talet.

Debut som 16-åring

– Jag gick i realskolan i Munkfors och hade hembygdsföreningens ordförande Sven Hellqvist som rektor. De som kunde sjunga eller dansa rekryterades till Värmlänningarna och jag kunde båda delarna. Jag debuterade som 16-åring 1965 då jag dansade halling med Pelle Schunnesson, som jag växte upp med i Munkfors. Vi har känt varandra hela livet, berättar Peter och snart ansluter Pelle som just klippt gräset på hembygdsgården.

Det ideella arbetet har de gemensamt sedan skoltiden.

– Med Hellqvist som rektor fick vi åka till hembygdsgården och kratta löv när vi hade friluftsdag. Det skulle knappast gå idag när läroplanerna styr verksamheten, säger han och skrattar åt minnet.

Periodare

Peter hade fina betyg och påbörjade språkstudier på dåvarande universitetsfilialen i Karlstad. Men han fullföljde dem inte. Han började jobba på sjön på Sverige-Amerikalinjen och bodde ett år hos sin syster i New York. Sedan följde jobb som snickare, rörläggare och takläggare. På fritiden spelade han teater och sjöng. Under en period på 80-talet hade han en halvtidstjänst som körsångare på Wermlands opera.

– Tyvärr hade jag inte bara fått talangen för sång och skådespeleri av min pappa Håkan, som spelade Rik-Ola i Värmlänningarna i många år. Jag gick också i hans fotspår när det kom till alkohol. Det var mycket dricka under de här åren även om jag var helnykter under vissa perioder som när jag spelade i Värmlänningarna. Det var ett absolut krav från Hellqvist, berättar Peter.

Stolt pappa

Från början av 90-talet drack han mindre på ren vilja - med ”vita knogar”. Teaterchefen Leif Stinnerbom såg hans skådespeleri och erbjöd honom en tjänst på Västanå teater. Peter blev professionell skådespelare. 1997 blev han pappa till Sanna. Han var lycklig över det och höll sig nykter. Men Sannas mamma lämnade honom och flyttade med dottern till norra Sverige.

– Då tog jag ett återfall i drickandet. Men jag förstod att för att få träffa min dotter var jag tvungen att helt sluta dricka. Jag gick en behandling enligt tolvstegsmetoden och går fortfarande på AA-möten. Sedan 22 år tillbaka är jag helt nykter. Jag mår fantastiskt bra och är starkare än när jag var 40 år. Viktigast av allt är att jag har en bra relation med min nu 24-åriga dotter som bor i Malmö. Hon spelar och sjunger och har i hård konkurrens kommit in på Musikkonservatoriet i Köpenhamn i höst, berättar en inte så lite stolt pappa.

Vardagshjälte

Sedan sekelskiftet har han levt utan alkohol och med en outsinlig energi och aptit på livet. En höftledsoperation år 2000 hindrar honom från att dansa, hoppa och springa på scenen men i övrigt är det inte mycket som stoppar denne 71-åring. Förutom Värmlänningarna har han varit med i musikaler på Säffleoperan och spelat med Värmlandsteatern. Han är guide och klipper gräset på Geijersgården, sitter i styrelsen för Erlandergården, sjunger i kyrkokören och gör många ideella timmar för hembygdsföreningen. I våras utsågs han till vardagshjälte i Munkfors-Ransäters kommun för sitt engagemang kring kommunens friluftsliv. Han sköter om hela 16 vandringsleder som han rensar från sly och nedfallna träd. Han var också först att anmäla sig som ”friluftskompis” i projektet ”Luften är fri” där han följer med ovana personer ut på vandring och delar med sig av sina erfarenheter.

– Jag trivs i skogen. Där får jag sinnesro. Jag har gått så mycket att höftproteserna från år 2000 blev utslitna så jag fick nya våren 2019. Då kunde jag inte spela i Värmlänningarna men regissören Olof Wretling ville så gärna ha mig med på ett hörn så han skaffade en gammal rullstol i trä från ett museum och rullade in mig på scenen utan att jag hade någon roll. Jag fick stående ovationer.

Ideella krafter

Jag frågar barndomsvännen Pelle Schunnesson hur Peter är som skådespelare. De känner varandra utan och innan. Jag vet att jag får ett ärligt svar:

– Han är bra på det han gör. Han är tydlig och når ut och han har en röst som bär, säger Pelle som varit med i Värmlänningarna ett år mer än Peter.

Två midsommarfiranden har gått förlorade på grund av pandemin. Det har varit tomt för Peter och Pelle för vilka midsommarafton är som rena julafton.

– 1972 sände SVT hela firandet från klockan sex på kvällen till ett på natten härifrån Ransäter.

Utöver Värmlänningarna medverkade bland annat Gunde Johansson, Zarah Leander, Sven-Ingvars och Tage Erlander och på den tiden fanns det bara två TV-kanaler. Det var otroligt stort, säger de.

När det ideella arbetet kommer på tal menar de själva att det var ännu större i bygden förr:

– Sven Hellqvist blev ordförande 1952. Midsommarafton 1954 skulle Värmlänningarna spelas på det som då var en potatisåker. Med ideella krafter grävdes ”gropa” eller amfiteatern 1953 huvudsakligen för hand. Det berättas att när Hellqvist kom körandes i sin bil från Munkfors till Ransäter och tutade så visste folk i stugorna att det var dags att bege sig till hembygdsgården och jobba.

Tillbaka på scenen

Med lättnader i pandemirestriktionerna kan Peter nu äntligen se fram emot att få möta publiken igen.

– I sommar ska jag spela Larsson i Söderkåkar med Värmlandsteatern i kvarteret Almen i Karlstad och därefter drängen Per i Värmlänningarna-Tillsammans genom tiden. Ett möte mellan olika konstnärliga uttryck som stumfilmen Värmlänningarna från 1921, Wermland Operas orkester, skådespelare och solister i ”gropa” på Ransäters hembygdsgård. Både Larsson och drängen Per är glada i dricka så det är roller som ligger nära mig även om jag nu varit nykter i över 20 år. Den 14 augusti ska jag göra båda föreställningarna. Den första slutar i Karlstad klockan 19.30 och nästa börjar i Ransäter 21.00, berättar han.

Med Peters positiva energi och mer än 50 års erfarenhet går det säkert vägen.

– Jag njuter på scenen och vi har så roligt tillsammans. Gemenskapen betyder allt, säger han och skyndar till mötet med sina skådespelande vänner.