Allemansrätten är inte hotad

Ledare
PUBLICERAD:
Det finns plats vid vattnet.
Foto: Johan Nilsson/TT
Strandskyddet har den senaste tiden fått en förnyad aktualitet, då det kommit att bli en bricka i spelet om den politiska makten. Efter många turer släppte Centerpartiet fram Stefan Löfven (S) som statsminister mot löfte om bland annat ett reformerat strandskydd och stärkt äganderätt till skog. Miljöpartiet anser dock att frågan inte är avgjord och vill förhandla om saken.

På Twitter skrev språkröret Per Bolund (MP) nyligen: "Strandskyddet och skogsskyddet hotas av de många små stegen som var för sig verkar harmlösa. Därför behövs ett starkt skydd för värdefulla skogar och verklig allemansrätt" (9/7). Bolund länkade samtidigt till en text från Aftonbladets kultursida (7/7) där Anna Andersson – visserligen med glimten i ögat – funderar kring huruvida ett mer flexibelt strandskydd tar oss mot en situation där "en rysk oligark köpt och stängslat in Siljan".

Det är detta som gör debatten kring strandskyddet så svår att vinna. De som driver motståndet mot ett reformerat strandskydd gör det utifrån ideologiska bevekelsegrunder. Någonstans vid någon strandlinje finns ju en ovanlig skalbagge eller liknande som måste skyddas mot mänsklig exploatering. Människan är nämligen alltid boven som naturen måste skyddas från. Det är dock inte så de argumenterar. Utan de försöker ge sken av att medborgarnas tillgång till bad och fiske är hotad. Eller som Andersson skriver: "den lilla människan prejas av banan".

Hade det inte varit för dessa dimridåer hade frågan sedan länge varit hanterad. Allt talar nämligen för att strandskyddet borde se annorlunda ut än det gör i dag.

Till att börja med är strandskyddet i sina intentioner en ren paradox. Å ena sidan ska strandskyddet säkra allmänhetens tillgång till vatten för rekreation. Å andra sidan ska känsliga habitat vid strandlinjen skyddas. Detta går ju inte ihop. Vill vi att människor ska kunna bada, eller vill vi att grodor ska slippa bli störda?

Naturligtvis finns det naturvärden vid vatten som behöver skyddas, men då borde det vara upp till länsstyrelsen att motivera var man inte får bygga. På vissa platser kanske det behövs ett omfattande strandskydd för att skydda djurlivet. På andra platser räcker det med en meter för att människor ska kunna passera på väg till badplatsen. På en del platser behövs inget strandskydd alls.

I stället har vi dagens fyrkantiga system med ett generellt strandskydd på 100 meter, som kan utökas till 300 meter. Närmre än så får man normalt inte bygga intill vatten. Grundregeln är att detta gäller allt vatten, må det så vara ett övervuxet smältvattendike eller en damm full med blodiglar. Det gäller oavsett om du bor i glesbygd eller i storstad. Det gäller oavsett om det finns mycket eller lite bebyggelse längs med kust och strand. Men viktigast av allt – det gäller oavsett om det kan anses påverka allmänhetens möjlighet till friluftsliv.

För självklart ska alla människor kunna njuta av att vistas vid och i vattnet. Men det är inte så att bebyggelse nära vatten per automatik gör vattnet mindre tillgängligt. Ibland är det tvärtom – genom bebyggelse blir det lättare att komma nära vattnet. Är det någon som tycker att Solapromenaden i Karlstad störs av att det ligger hus i närheten?

Och självklart ska det utanför städerna finnas badplatser, cykel- och vandringsleder samt friluftsområden intill vattnet. Men det måste även kunna få finnas attraktiva bostäder samt caféer, hotell och restauranger som ligger naturskönt. Den som tar fram en Sverigekarta och tittar på hur mycket vattendrag, sjöar och kust det finns, förstår att det finns plats för både och.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.