En renässans för dammarna

Debatt
PUBLICERAD:
Många bostäder och sommarstugor har idag sin sjö, sin badstrand, sitt fiskevatten och sitt dricksvatten tack vare ett dämme nedströms, skriver Patrik Ohlsson.
Foto: Malin Hoelstad / SvD / TT
De gamla dammarna kan, om de kompletteras med pumpar, utgöra väldiga batterier från vilka energin återvinns i befintliga turbiner och ledningar, skriver Patrik Ohlsson.

Spotify och Minecraft är nog bra men de lämnar inget bestående efter sig. Malmen, skogen och vattnet och vårt brukande av naturresurserna har format samhället och byggt samhällen på riktigt och gör det idag och i framtiden.

Spåren av vårt samhälles och vår industriella utveckling finns överallt. De flesta orter finns för att det behövdes arbetskraft vid en industri vid ett strömmande vatten eller en järnvägsknut. Vattnet finns överallt. Utan dammarna långt in i skogarna i Värmland och vattnet för kraft och transport hade inte timret och stålet förädlats och nått sin kund på andra sidan haven. Utan dammarna och tyglandet av vattnet inget svenskt exportunder och inget välfärdssamhälle.

Privilegiebrev och urminnes hävd tillbaka i tiden till de gamla landskapslagarnas tid på 13- och 1400-talet talar om vattnets betydelse. Dammar för att lagra energi tills den behövdes när det skulle malas, sågas och skvaltas, sedermera för att slipa stockar och driva pumpar och fläktar och transportörer.

Längre från de forna bruksorterna upp i älvarnas biflöden finns tusentals spår kvar av det som skapade vårt välstånd. Många bostäder och sommarstugor har idag sin sjö, sin badstrand, sitt fiskevatten och sitt dricksvatten tack vare ett dämme nedströms. En fungerande biotop, förvisso skapad men för många hundra år sedan, där människor lever och trivs och en naturens ordning etablerats.

Nu är dock nya tider. Allt vatten ska tillbaka till förindustriell tid. Vi ska förstöra boplatser och miljöer för tusentals människor och riskera vattentäkter och ödelägga för skapandet av nya attraktiva platser att bo. Markägare ska tvingas att sänka sjöar och förstöra för sina grannar och de ska göra det till kostnader som ibland är högre än värdet av hela fastigheten och det ska ske under juridiskt tvång och processer med manus som kunde författats av Franz Kafka eller Josef Heller. Är detta bra politik och myndighetsutövning? Ska vi tvinga det ansträngda rättsväsendet att hålla på med sådant? Jag tycker det är vansinnigt ur många aspekter.

Energilagring och energiinfrastruktur är en av tidens stora utmaningar. Det ska byggas ledningar från tusentals vindkrafts- och solparker med tusentals kilometer av nya improduktiva sår genom landskapet till platser det nyss kom tankbåtar med olja för att driva industrier och våra nu elektrifierade liv. All infrastuktur ger sår i naturen. Sår som efter många år kan läka och där en ny naturlighet uppstår. Så är det med de gamla dammarna, tiotusentals i vårt land, energilager och med befintliga kraftverk och ledningar att nyttja nedströms.

Med ett energisystem där större andel är så kallat intermittent och inte kan regleras, sol och vind, behövs all lagringskapacitet vi kan uppbringa. Bränsleceller och annat i all ära men de gamla dammarna kan, om de kompletteras med pumpar, utgöra väldiga batterier från vilka energin återvinns i befintliga turbiner och ledningar när strömmen behövs och där olönsamt överskott kan lagras när det blåser och solen skiner. Vi använder samma infrastruktur flera gånger. Att pumpa förbrukar förvisso energi, men att skapa nyttig lägesenergi av ibland onyttig annan energi innebär ändå en vinst.

Samhället behöver se sitt ansvar att bära stor del av kostnaderna för och värnandet av denna vår gemensamma gamla men fortsatt viktiga resurs. Den nyligen startade nationella planen för vattenkraftens miljötillpassning behöver en ny ansats där energilagringsaspekten belyses och där samhällets samlade nytta av alla dammar reds ut innan de rivs ut.

Patrik Ohlsson

Ordförande Lantbrukarnas Riksförbund i Värmland

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.