Insändare: Vem borde skämmas – akutläkaren eller min make?

Insändare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Insändarskribentens make kände skam när han blev ifrågasatt efter att ha sökt hjälp på akutmottagningen för att han inte kunde kissa.
Foto: Lisa Olaison
Vården är våra hjältar i coronatider, men andra sjuka måste också få hjälp.
Jag läste insändaren ”Läkaren missade svärdotterns gallsten” och känner en enorm rädsla, för det är just detta som måste tas på största allvar eftersom konsekvenserna kan bli värre för både patienten och även vården.

I corona- och sommartider ska man helst inte bli sjuk. Fast sådant bestämmer man inte, man blir ju sjuk och vill ha hjälp av vården som man anförtror sig så mycket till. Deras arbete innebär och kräver mycket tillit från befolkningen eftersom vi lägger våra liv i deras händer.

Min make besökte vården för cirka en vecka sedan när han inte kunde kissa och kände förlamningskänsla i sidan av magen. Detta är ett tillfälle då ska man uppsöka akuten – att inte kunna kissa är en akut situation eftersom det måste ut. Men när min make ”kunde” kissa genom att stånka ut urinen på akuten så undrade läkaren han träffade där: "Vad gör du här? Du kan ju kissa? Du kan ju stånka ut det. Detta är en akutmottagning och inte en utredningsmottagning." Den sista meningen sade läkaren på grund av att min make besvärats länge av svårigheter med att kissa. Men är det inte desto mer angeläget att ta det på allvar när besväret funnits en lång tid och nu dessutom blivit värre? Vidare sa läkaren att min make skulle åka hem och uppsöka vårdcentralen igen, och vara hårdare mot dem. När är man tillräckligt sjuk anser vården för att det ska vara akutfall?

Jag tror knappast akuten är en plats folk vill besöka om de inte befarar att något är mycket fel. Timmar av väntetid när man inte mår bra är inte lockande. Men jag skulle vilja påstå att när något som ska komma ut ur kroppen på naturlig väg, inte kommer ut, så är det ett akutfall.

Min man kände i denna stund en skamkänsla när hans beslut att komma till akuten blev så ifrågasatt. "Varför har du inte blivit remitterad till en urolog? " var en fråga som ställdes av läkaren. Det är för det första inte upp till min man att besvara den frågan, och om nu han inte blivit remitterad, då har ändå läkaren på akuten den befogenheten. Detta är ett exempel på hur man som patient gör som vården säger, man ifrågasätter inte eftersom man delvis litar blint på att de ska kunna sitt jobb, men det är också befogat att vi ska kunna lita på det. Min man vill inte ha besvären som han har, inte besvära någon. Ingen vill ha smärta eller besvär med och i sin kropp, men det är hos vården vi söker svaren, det är inte hos vården vi ska känna att vi som patienter borde ha svaren. Eller?

Oroad

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.