Lönnqvist: Elefanten i klassrummet

Signerat
PUBLICERAD:
När kraven för ett E flyttar sig, flyttar sig även gränsen för betyget C och A, skriver Jonatan Lönnqvist.
Foto: Jessica Gow/TT
Skolans värld liknar ibland en arkeologisk skattjakt, där personalen gräver sig ned bland högarna av prov och inlämningar för att se om man inte någonstans ändå kan hitta något som kan motivera ett godkänt betyg, skriver Jonatan Lönnqvist.

Det finns en så kallad elefant i rummet i den svenska skoldebatten, och det är att intelligens följer en normalfördelningskurva. Det betyder att det alltid kommer att finnas elever som har en svag teoretisk begåvning.

Svensk skola skulle kunna sammanfattas med den gamla socialdemokratiska parollen "alla ska med". Och det är ju i grunden en sympatisk tanke. Självklart har alla barn och ungdomar rätt till utbildning. Naturligtvis kan alla utvecklas och lära sig nya saker, även om en del får kämpa mer än andra.

En gång i tiden hade vi en betygsskala där det lägsta betyget var en etta och det högsta en femma. Det fanns nackdelar med det betygssystemet, men det fanns också fördelar. En stor fördel var att de som hade svårt att hänga med i ett ämne ändå kunde få ett betyg i form av en etta eller tvåa. I dag finns inget som liknar gamla tiders ettor. Antingen får du ett godkänt betyg där A är högst och E är lägst, eller så blir du underkänd och får ett F.

Problemet är att grundskolan i dag förutsätter att alla elever ska kunna nå ett godkänt betyg. Om vi då betänker normalfördelningskurvan så inser vi att det bara finns två möjliga vägar. Antingen måste vi sänka kraven för vad en elev ska kunna för att få åtminstone ett E. Eleverna behöver helt enkelt inte lära sig lika mycket. Eller så måste vi sätta godkända betyg på elever som egentligen inte nådde målen. Bägge strategierna innebär att skolan som kunskapsförmedlande institution tappar i värde.

När vi i dag talar om betygsinflation – att betygen blir högre från år till år utan att eleverna verkar kunna mer – är det ofta marknadsskolan som pekas ut som boven. Alltså att skolor lockar till sig elever med glädjebetyg. Och det är förmodligen en stor del av förklaringen. Men en annan viktig faktor är nog alla dessa "snäll-E" som sätts på elever som egentligen bara hade kunskaper motsvarande ett F.

För den lärare som sätter betyget F innebär det oundvikligen merarbete, exempelvis i form av nya prövningar. Det är inte bara elever och vårdnadshavare som kan bli arga och ifrågasätta ett underkänt betyg. Ibland får lärare räkna med samma reaktioner från specialpedagoger och rektorer.

När allt kommer till kritan är det skolans ansvar att se till så att eleverna blir godkända. Skolans värld liknar ibland en arkeologisk skattjakt, där personalen gräver sig ned bland högarna av prov och inlämningar för att se om man inte någonstans ändå kan hitta något som kan motivera ett godkänt betyg. Och inte så sällan inträffar mirakel, som att elever plötsligt kan läsa ikapp ett helt års studier och få ett godkänt betyg efter bara några dagars lovskola!

Konsekvensen av dessa oförtjänta betyg blir att även de duktigare eleverna puttas upp i betygsskalan. När kraven för ett E flyttar sig, flyttar sig även gränsen för betyget C och A. Därför vore det – allt annat lika – bättre om även betyget F blev ett godkänt betyg. Det skulle alltså likna forna tiders ettor. För den elev som knappt satt sin fot i klassrummet finns fortfarande möjligheten för lärare att sätta ett "streck".

"Alla ska med"-tanken har även lett till den inkluderingshysteri som präglar svensk skola. Inkludering låter vackert, men leder ofta till exkludering. Det finns elever som egentligen hade mått bäst av att få jobba i liten grupp, eller att få sitta en stund själv med en speciallärare. I dag ska de vara kvar i klassrummet med sin klass och läraren ska "anpassa" undervisningen utifrån deras behov.

Det bygger ofta på helt orimliga förväntningar kring vad en enda lärare ska kunna göra för en enskild elev, samtidigt som vederbörande ska undervisa ett kollektiv. Allt för ofta leder detta till att eleven inte hänger med. Vad kan vara mer exkluderande än att sitta omgiven av drygt tjugo jämnåriga och känna att du är den enda som inte förstår?

Anpassningar borde kunna vara att elever i större utsträckning delas upp i nivåindelade grupper så att alla kan få rätt slags utmaningar. En likvärdig skola borde inte vara en skola där alla undervisas lika, utan en skola där alla får bästa möjliga undervisning utifrån sina förutsättningar. Men då måste vi kunna prata öppet om elefanten i rummet. Normalfördelningskurvan.

Jonatan Lönnqvist

tf politisk redaktör

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.