Äntligen sommar. Äntligen lediga dagar i sikte. Äntligen chansen att låta läslusten få sitt utlopp.
Här är kulturredaktörens bästa boktips ur vårens och sommarens bokskörd.
Lars Andersson: Nu
Detta kan vara årets allra märkligaste roman, fylld av utläggningar och sidospår, men det lönar sig att bara läsa vidare och låta romanen pågå.
Lars Anderssons pandemiskildring om den gubbige litteraturvetaren Sten Wadh är en helt ny nivå av ensamhetsskildring. Wadh tittar buttert på sin samtid och förhåller sig skeptiskt till de digitala moderniteter som blivit ett nödvändigt ont i hans karantän-betonade vardag. Att han råkat bli ensam i livet och i huset som var tänkt att husera en hel familj gör det inte lättare. Inte heller hjälper det att han av oklar anledning skrivit upp sig själv på en valsedel för Sverigedemokraterna och råkat bli invald i kyrkofullmäktige.
När en student vid namn Nu hör av sig uppstår kontakt men ändå inte, men nog får Nu svar. Sten Wadh öser på och det blir en väv av samtidsfunderingar och drömska tankeutflykter. Lägg därtill planer på en avhandling om flugfiske, stapplande kontaktförsök med kvinnlig granne och en dramatisk avslutning där ytterligare ett lager av tolkningsmöjligheter läggs på. Ibland är det hysteriskt roligt och ironiskt, ibland suckar man över huvudpersonen som är svår att tycka om eller ens synd om – men boken lever.
Lars Landgren: Ljusnan du mörka
Om Lars Anderssons roman är årets märkligaste – och det är inte en negativ recension – är det här en av de medtävlande i samma kategori, om än en helt annan sorts bok.
Karlstadsbon Lars Landgren låter läsaren följa med på en färd längs Ljusnan, i en bok där vart och ett av kapitlen kan läsas som fristående berättelser, men ändå binds samman med båtfärden som röd tråd. Det är sagolik magi, skrämmande spökhistorier och människoöden som väcker känslor. Kanske kommer du att sova dåligt några nätter och troligen kommer du aldrig att våga köpa ett golvur på auktion, men läsupplevelsen är värd det.
Marie Hermansson: Pestön
Året är 1925 och platsen Göteborg, eller snarare en ö i havet utanför staden. Där fanns förr en karantänsstation, där sjömän fick bo för att säkra att inte farsoter fördes in i landet, därav namnet Pestön. Den tiden är förbi när polisen Nils Gunnarsson och journalisten Ellen Grönblad kommer till ön, utan det är istället en fängelseö, med en enda fånge. Det här är en historisk roman, men också en annorlunda polisgåta och mördarjakt. Det är en ond saga, där det inte går att låta bli att dra paralleller både till corona-tiden och till nutida debatt om kriminalvård. Är ondskan evig? Marie Hermanssons har i många tidigare böcker skapat världar med en helt egen stämning och här gör hon det igen. Att läsa boken är att kliva in i en bubbla där helt egna regler gäller.
Tomas Tivemark: Vera Malms vidunderliga äventyr
Här går det undan. Det är feelgood på temat ”Alla är egentligen snälla” och den som ska bevisa detta är 18-åriga Vera, vars liv vänds upp och ner när hennes älskade morfar dör. Hon har bott hos honom, men hans gård är intecknad och banken knuffar ut henne. Färden går från lantliga Hova till Stockholm och likt en Forrest Gump möter hon såväl politiker som tidigare okända släktingar, värstingar och vänner – och hon påverkar dem alla, utan att egentligen försöka. Stor glöd, mycket humor och en verklighetsflykt som har ett budskap som värmer.
Ann Edliden: Någon annans tidsfördriv
Den är illskär och har silvriga fält på omslaget och japp, det är rappt och roligt skrivet, men detta är ändå inte en renodlad feelgood-roman. Ann Edlidens berättelse om singeln Doris som har hittat en lovande man på en dejtingapp är välkryddad och har både beska och sura inslag. Att Doris går på en mina står snart klart. Den gullige killen visar sig inte finnas på riktigt utan är en bedragare, men det finns fler utmaningar än så för en ung singel i storstan. Singellivet är tufft, trycket är hårt och mycket mörker bubblar under den välputsade ytan som visas upp i de sociala flödena. Att Värmland är med på ett hörn ger förstås pluspoäng, även om Värmlandsbilden inte är alltigenom positiv.
Mia Skäringer: Maria En kvinnlig komikers dagbok
När komikern Mia Skäringer lyfter på locket och visar hela vidden av mörkret hon både dolt och baserat mycket av sitt konstnärskap på, gör det ont att läsa. Det börjar med övergrepp i barndomen och fortsätter med smärtan som tar sig olika uttryck genom livet. Varför är det ingen som ser, hur sätter man punkt och går vidare, hur får man vara en hel människa? Det är frågor som biter sig kvar. Det är heller inte en bok som lämnar kompakt mörker efter sig. Mia Skäringer berättar om det sköra och kanske är det just då hon är som allra starkast. Det ger hopp.
Jeanine Cummins: Amerikansk jord
Lydia och hennes åttaårige son råkar vara i badrummet när knarkkartellen stormar villan i Acapulco och dödar alla de ser, som hämnd för hennes man journalistens granskande artiklar. Bara Lydia och sonen överlever, men de måste fly direkt.
Cummins berättar ingående om flyktingarnas omöjliga val, farorna som väntar längs vägen mot USA, förnedring, orättvisor, skräcken... det är plågsamt spännande och det går inte att avfärda med att ”det är ju bara en bok”. Visst, det är en roman, men även om det inte är en dokumentär väcks tankar och känslor i ett ämne som är högaktuellt, inte bara kring den amerikanska gränsen.
I USA har det blivit stor debatt om boken, där det riktas kritik mot att Cummins skrivit en bok om något hon själv inte är en del av, att en vit författare skriver om marginaliserade grupper. Själv tycker jag att man ska hylla fantasins kraft. Boken berör, är oupphörligt spännande och kan ge nya perspektiv.
Ann-Helén Laestadius: Stöld
Det ska erkännas direkt: jag har bara hunnit läsa första kapitlet ännu, men det känns redan att det här är a) en bok jag verkligen vill läsa b) en bok som kräver djupa andetag. Nioåriga Elsa hittar sin renkalv Nástegallu död och smärtan kommer att leva länge i hennes liv, men dramatiken visar också något större. Det handlar om renskötarliv, motsättningar mellan samer och andra bybor och hur brott mot samerna inte utreds av polisen. ”Bygger på verkliga händelser och är en svidande skildring av en bortglömd del av Sverige” skriver förlaget på bokens baksida.
Mian Lodalen: Lisa och Lilly
En sann kärlekshistoria om två unga kvinnor som finner varandra 1910, men detta är en tid då kärleken inte är fri och det slutar på dramatiskt tänkbara vis. De hittas drunknade i Hammarby sjö, sammanbundna och med ett avskedsbrev. Att det ska sluta så vet läsaren från start, men vägen dit rymmer både sprudlande kärlek och hopplöst mörker. Boken kom i höstas och Mian Lodalen kommer i romanens form högst troligt närmare sanningen än den bild som gavs av flickorna i samtiden. Att det drygt hundra år senare finns länder där Lisa och Lilly fortfarande inte skulle kunna leva ut sin kärlek och där Lodalens bok förmodligen inte skulle få läsas av unga, ger också en mörk ram till läsupplevelsen. Bonusinfo: Både Selma Lagerlöf och en hit av Fröding skymtar förbi.
Anna-Karin Palm: Skriver över ditt ansikte
I sin förra bok lät Anna-Karin Palm Selma Lagerlöf sätta världen i rörelse. Nu kommer en personlig berättelse, där Palm skriver om sin mamma, som drabbas av Alzheimers sjukdom. Hon skriver i du-form om den paranta kvinnan som uppnått så mycket i sitt liv, men nu tappar ord, tidsuppfattning, sammanhang. Det handlar dock inte bara om hur sjukdomen drabbar en familj, utan kanske mest ändå om en sårig relation mellan en mor och en dotter, om konkurrens, familjehemligheter och gamla livslögner. Och faktiskt, Selma Lagerlöf är med på ett hörn också här.
På min läslista i sommar står också:
Karin Smirnoff: Sockerormen. Efter trilogin om Jaana Kippo som ruskade om hela sinnebilden av hur språket kan användas i en nutidsroman, blir det förstås extremt intressant att se Smirnoffs nästa drag. Nya boken handlar om barn, vänskap, musik och svåra svek.
Fanny Härgestam: En by i Champagne. Byn har 61 invånare och under fem år skildras livet här: med avfolkning, ökande främlingsfientlighet och ett land med allt större polarisering.
Mia Kankimäki: Kvinnor jag tänker på om natten. Om medelålders kvinnor som bröt sig loss, för 150 år sedan. Mia följer i spåren efter Karen Blixen, Nellie Bly och bortglömda renässanskonstnärer.
Jean-Claude Mourlevat: Jefferson. En äventyrsbok av årets mottagare av Astrid Lindgren Memorial Award, Alma. Visst, det är en bok tänkt för unga läsare, men vem kan motstå intrigen ”igelkotten Jefferson går för att klippa sig och hittar sin frisör död på golvet – mördad”. Hur ska det gå?