Persson: Ointressanta kvinnoporträtt när underhållningen blir politisk

Signerat
PUBLICERAD:
Två entusiaster, utklädda till Batman och Wonder Woman.
Foto: Chris Pizzello
De som kritiserar insatserna eller filmen påstås ofta vara sexistiska kvinnohatare. Eller så kan de inte förstå verket på grund av valfri egenskap som plötsligt ska behövas för att ta till sig en populärkulturell produkt gjord för en masspublik. Som alltid är det ett talande tecken när något inte kan kritiseras – då är det politik och inte konst det handlar om, skriver Daniel Persson.

Woke-ismen, den överdrivet politiska och otroligt lättkränkta rörelsen, har under en längre tid haft ett betydande genomslag i den västerländska underhållningsbranschen. Det har inte lett till något positivt. Och det finns goda skäl till det.

Ett av de verkligt deprimerande utslagen är att det har gett så många bottenlöst dåliga kvinnoskildringar. Det kan tyckas paradoxalt eftersom det är just en av de saker som rörelsen påstår sig vara mest brydda om. Likafullt är det ett faktum.

Den politiskt korrekta kvinnan lider av perfektion. Rey i den senaste, och sämsta, Star Wars-trilogin är ett utmärkt exempel på detta. Hon förtjänar ingenting, överkommer inga svårigheter och utvecklas inte som person utan hon är född perfekt, med alla färdigheter och kunskaper. Det värsta som kan hända henne är att hon inte är medveten om sina krafter. Så fort hon blir det bemästrar hon den fullt ut. Någon träning behövs inte, hon är fulländad. Hennes enda problem är samhället – och män.

Andra exempel på den här sortens kvinnogestaltning i den cineastiska populärkulturen är bland annat Captain Marvel i Marvels superhjälteuniversum, huvudrollstrion i 2019 års Charlies Angels samt Mulan i den av många anledningar hårt kritiserade spelfilmsversionen av Disneyklassikern.

Till detta läggs vanligtvis en överlägsen och genuint osympatisk personlighet. Både på den fiktiva karaktären och på det kulturella verket. Eftersom politiken prioriteras framför berättandet av en historia måste karaktärerna vanligtvis vara väldigt stöddiga och krävande samt ofta direkt dumma – vilket ofta ska göra att de betraktas som mänskliga men sällan gör mer än att förvirra historien.

Ett exempel på detta är June i den internationella dundersuccén The Handmaid’s Tale. Hon har betett sig direkt korkat under åtskilliga säsonger. I slutet av säsong två var allt upplagt för att hon skulle kunna fly Gilead tillsammans med sin son, men då valde hon att stanna kvar. Hon är också så genuint osympatisk att det varefter säsongerna fortsätter har blivit allt svårare att inte börja känna sympatier med det dystopiska Gilead.

Men filmerna och serierna får även i sig en osympatisk läggning. De som kritiserar insatserna eller filmen påstås ofta vara sexistiska kvinnohatare. Eller så kan de inte förstå verket på grund av valfri egenskap som plötsligt ska behövas för att ta till sig en populärkulturell produkt gjord för en masspublik. Som alltid är det ett talande tecken när något inte kan kritiseras – då är det politik och inte konst det handlar om.

Varje gång en sådan här film eller tv-serie har premiär framställs det också som en feministisk revolution. Det gäller dubbelt om det råkar vara en actionfilm. Som om det inte fanns storslagna kvinnliga actionhjältar sedan lång tid tillbaka.

Ellen Ripley, superbt spelad av Sigourney Weaver, i Ridley Scotts scifi-skräck-klassiker Alien från 1979 är ett utmärkt exempel. Hon är en av de främsta actionhjältarna i filmhistorien, och bara en idiot eller ett troll skulle påstå något annat. Det är en långt ifrån perfekt karaktär. Hon har inga egenskaper som hon inte skulle kunna ha på riktigt. Hennes moderskap spelar en stor roll på ett för berättelsen fullständigt naturligt sätt. Personerna bakom The Handmaid’s Tale skulle må bra av att se om Alien ett par gånger.

Eller varför inte Terminator 1 och 2 från 1984 respektive 1991 där Linda Hamilton spelar Sarah Connor. Också det en ikonisk actionhjälte. Också det en mor som gör vad som helst för att skydda sin son från faror.

Det görs bra kvinnoporträtt nu också. Bara väldigt sällan i de avsiktligt politiska filmerna. Bridget Jones Dagbok från 2001 är ett komiskt mästerverk som gör mer för att skildra vad det kan innebära att vara kvinna än alla politiskt korrekta filmer som har producerats de senaste tio åren.

En möjligen otippad leverantör av bra kvinnoroller är det actionspektakel som är The Fast and the Furious-filmserien. Michelle Rodriguez har varit med och sparkat ända på ett trovärdigt sätt ända sedan första filmen. Och serien bjuder på många fler bra kvinnoporträtt både bland hjältar och skurkar.

Anledningen är att skaparna bakom den filmserien inte bryr sig särskilt mycket om att göra politiskt korrekta filmer utan om att berätta bra, spektakulära historier. I den processen skapas kvinnoroller naturligt och de blir bra mycket mer se- och minnesvärda än de som bara är bärare av politiska slagord. Vem hade kunnat ana?

Daniel Persson

Frilansskribent

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.