Två vänner har gått ur tiden. Makarna Eva och Kjell Fredriksson i Karlstad avled med endast några veckors mellanrum. Båda var personer som på olika sätt gjort stora insatser för den värmländska kulturen, trots att Kjell kom från Dalsland och Eva från Göteborg. Deras arbetsfulla år tillbringades i Karlstad.
De betydde mycket inte bara för värmländsk kultur utan också för varandra. Kjell berättade efter Evas bortgång att hon en gång hade yttrat: Det känns som om jag har vunnit högsta vinsten. Och Kjell svarade att han kände likadant.
Det blev alltid trevliga samtal när man träffade de båda – Kjell var ju en bokmal med egen diger boksamling och som dessutom hade ett stort idrottsintresse. Han var en av grundarna av Värmlands idrottshistoriska sällskap. Dessutom fanns gemensamma minnen att diskutera från år 1967, då universitetsfilialen kom till Karlstad och vi båda var med där, jag som studerande Nordiska språk och han som studentkårens ordförande. Vi råkar båda finnas med på samma tidningsbild i NWT från informationsdagen på Mariebergsskogen. Sedan en tid tillbaka har han regelbundet försett mig med citat och oneliners av typen ”Bra sagt” och med sina välskrivna memoarer, vilka också prisbelönats. Vi skrev också krönikor samtidigt, jag i NWT och han i Karlstads-Tidningen, och detta gav förstås anledning till samtal.
Eva träffade jag på 1980-talet. Vi, tillsammans med Anita Wannevik och Bengt Bengtsson från Brattmon skulle se över Lars Bäckvalls Älvdalsarkivet i Nordiska museets källare för att välja ut vad som borde mikrofilmas. Det enorma materialet behövde bara en snabb överblick innan vi såg att i stort sett allt var av intresse att överföras till mikrofiche.
I arbetet med Värmländska Akademiens årsskrift hade jag ett mångårigt gott samarbete med Eva, och det hände allt som oftast att hon också skrev eller ringde för att berömma någon av mina krönikor i NWT. Hon var alltid generös med beröm, men hon var inte inställsam – det hände också efter några framträdanden att jag fick veta om någon framförd limerick var onödigt ekivok. Så det så.
I hennes tidiga år som bibliotekarie åkte hon några gånger med bokbussen runt Värmland och lärde känna en annan sida av landskapet. Inte minst norra Värmland fäste hon sig då vid.
Jag var imponerad av Evas breda bildning och stora kunskap, inte bara i litteratur (år 2007 räknade hon ut att hon hade läst över 4 000 böcker). Hon var särskilt intresserad av Italien och landets kultur. Hon var faktiskt med på en arkeologisk utgrävning i Italien med Gustav VI Adolf.
Detta intresse hängde sannolikt ihop med att hon tidigare utbildat sig till lärare i latin. Ett exempel på hennes gedigna kunskaper i det ämnet fick jag händelsevis helt nyligen, efter hennes bortgång. Jag satt och bläddrade i en bunt gamla nummer av den nu utdöda tidskriften Finnbygden, när jag stötte på en artikelserie om värmlandsfinnarna, skriven 1790 av prästen Olavus Linderholm, född 1762 i Vasserud, Torsby. Denne Olof, som han hette före prästtiden, var son till bruksförvaltaren vid Oleby Jonas Linderholm och Christina Sofia Sundell. Han dog i Mariestad 1834. Han studerade i Karlstad och Uppsala, och 1790 prästvigdes han. 1805 blev han konungens ordinarie hovpredikant, och samma år deltog han som fältprost i fälttåget i Pommern.
Linderholm var beskriven i herdaminnena från Skara stift som ”en kunnig och verksam man”. Och en mycket flitig skribent kan man tillägga. Karlstads stifts herdaminnen redovisar en stor mängd av hans egna skrifter och översättningar. Hans disputation pro gradu om värmlandsfinnarna ”De finnonebus Vermlandiae” som publicerades i Finnbygden krävde en hel del bakgrundsarbete, och inte nog med det – han skrev den på latin!
Den som presenterar avhandlingen i Finnbygden är Gunnar Turesson, och han har beskrivit översättningen från latin som förnämlig. Och vem har gjort detta digra översättningsarbete? Jo, bibliotekarie Eva Rönnmark-Fredriksson, Karlstad. En verklig prestation som hon aldrig nämnde – att briljera låg inte för henne. I Finnbygden är uppsatsen delad i tre nummer från 1976, rikligt försedd med fotnoter.
Det kändes lite som ett fynd – en Torsbypôjk som skrev om skogsfinnarna på latin, och detta var översatt till svenska av Eva. Jag tänker presentera valda delar – på svenska – i en kommande krönika.