Kärlek. Kärlek till maten, till Italien och till varandra är anledningen till att Värmlands – enligt utsago - enda äkta italienska restaurang ligger i Kristinehamn.
Oliveriet är ett Sardinien i exil och har lärt värmlänningarna hur italiensk mat smakar.
Restaurangen Oliveriet ligger mitt i centrala Kristinehamn med en värmländsk vardag som springer förbi utanför fönstren. Men att kliva innanför dörrarna är att kliva långt utanför östra Värmland. En liten bit av Italien – mer specifikt Sardinien – möter Oliveriets gäster i ett virrvarr av dofter och högröstade, italienska tillrop.
– Parli italiano, hälsar Andrea Masci och skrattar gott åt ett desperat ”nej” till svar.
Han är född och uppvuxen på ön Sardinien – därifrån kommer också flera av de anställda på restaurangen – och arbetsspråket är italienska.
Träffades på Korsika
Han och hustrun Jenny Svensson, som kommer från Kristinehamn, startade Oliveriet i liten skala 2015. Då var det en liten charkdisk med importerade italienska matvaror och en liten lunchservering, inte ens hälften så stort som restaurangen är i dag.
Men det hela började egentligen på Korsika.
Jenny bodde och arbetade i Italien och skulle till Korsika å jobbets vägnar. Av en slump befann sig även Andrea på Korsika just då och när Jenny dök upp tog han stort intryck av värmländskans entré.
– Hon kom i en helikopter. Jag fick syn på henne när hon klev ut ur helikoptern och jag sa till en kollega ”Där är mamman till mina barn”, säger han.
Och på midsommar 2015 gifte de sig.
Då hade de bott på Sardinien innan de bestämde sig för att flytta till Sverige 2013.
Ingen av dem har någon bakgrund i restaurangbranschen. Jenny är civilingenjör och Andrea jobbade med parkeringslösningar i Italien, men väl i Sverige bestämde sig paret för att det var mat de ville jobba med.
– Vi gillar väl omöjliga saker, säger Jenny.
Kulturkrockar
Omöjligt var det ju uppenbarligen inte, men svårt nog skulle det visa sig. Det blev vad de själva kallar Värmlands enda äkta italienska restaurang. Med äkta italiensk mat. På Kungsgatan i Kristinehamn.
Kulturkrocken var påtaglig.
– Det var ingen som kände till Sardinien, det fanns inte på kartan. Alla har hört talas om Sicilien, men den enda kopplingen folk hade till Sardinien var att Kia Berg bor där, säger Andrea.
Det var en av kulturkrockarna för den lilla restaurangen som stoltserar med Sardinens flagga.
En annan var gästernas inställning till vad som borde vara italiensk mat.
– Alla ville ha ruccola på sin pasta. Ruccola är en sallad, säger Andrea.
– Vi gjorde carbonara på griskind. Det var inte bacon med grädde. Det stod griskind på menyn, det räckte för att folk skulle vända i dörren, säger Jenny.
– Vi har fått lära upp våra gäster på vad som är italiensk mat. Det är så lätt att hänga upp en italiensk flagga och säga att man lagar italiensk mat, men mat är religion i Italien.
Pizzan en framgång
Det skulle dock visa sig att italiensk mat var en framgång även i Värmland.
I slutet av 2016 blev grannlokalen ledig, vilket gjorde att Oliveriet kunde få en ordentlig matsal. Men det som riktigt satte fart på verksamheten var när de installerade pizzaugnen 2018.
– Pizzan öppnade dörrar, säger Jenny.
Andrea hade svårt att förstå den svenska inställningen till mat till att börja med, särskilt alkoholkulturen.
– Om du äter hemgjord tagliatelle med riven tryffel så måste du dricka rött vin till. Du kan inte dricka vatten – eller läsk! För oss är det inte alkohol, det är måltidsdryck. Normalt dricker man inte sprit i Italien, men det finns alltid en flaska vin på matbordet. Det är vanligt att du har en liten vingård bara för husbehovet, säger han.
Än värre var det med grupptrycket bland svenska middagssällskap.
– Om en säger att den ska ha vatten till maten, då ska alla ha vatten till maten, även de som egentligen vill ha ett glas vin. Så fungerar det inte i Italien, jag bryr mig väl inte om hur en annan person lever sitt liv.
Ketchup till carbonara
De blev varnade att det inte skulle gå att ha en restaurang som inte serverade kött och bearnaise.
– Sås äter du till pasta, säger Jenny.
Gästerna ville ha ketchup till carbonaran.
– Ketchup! Säger Andrea.
Och när det kom till pizzan var folk vana kebabpizza med sås.
Jenny är fascinerad av den svenska inställningen till kött. I Italien är inälvor dyrare än filén. Slaktdelar som i Sverige i princip blir hundmat eftersom ingen äter det.
– Vi har blivit ett filéland. Men ska man slakta en hel gris för filén varje gång man ska äta middag? Ska man slakta ett djur tycker jag att man ska respektera djuret och använda allt. Men här gör vi inte det.
Oliveriet har mycket vegetariskt och veganskt på menyn, mest bara för att så ser det italienska köket ut. Det är mycket grönsaker i maten. Det i sin tur ger att menyn på restaurangen ändrar sig efter säsong. Men under vinterhalvåret får man köpa in grönsakerna från Italien.
– Det blir ju lite krystat att försöka ha närproducerade grönsaker i Sverige på vintern, vi har ju tyvärr inte ett klimat som gör att det går att odla. Vi importerar grönsaker från italienska leverantörer som vi känner och litar på och följer säsongerna i Italien, säger Jenny.
Köttet är dock svenskt och närproducerat.
Hantverket viktigt
Överlag är man noga med att mat och råvaror tas omhand. Maten lagas efter beställning och kunderna uppmanas att ta med sig resterna hem. Hantverket är viktigt, pastan är handgjord och pizzadegen är långjäst och gjord på ett speciellt mjöl.
Maten – och kärleken till maten – är helt central. ”Jag äter inte för att leva, jag lever för att äta” är Andreas motto (vilket är en frisk fläkt för de som minns 90-talets bantningshysteri där det var det rakt omvända som mässades av folk i gympadräkter).
Och den italienska livsstilen frälste till slut värmlänningarna. I dag är Oliveriet något av en egen italiensk diaspora med matlagningskurser och vinprovningar. Kunderna kommer långväga för att äta på restaurangen.
– Tidigare åkte folk från Kristinehamn till Karlstad för att äta, men nu har vi vänt på det, säger Jenny.
– För oss är inte det här ett jobb, det är en passion för maten, säger Andrea.