Efter pandemin finns fortfarande oron kvar

Debatt
PUBLICERAD:
Att grubbla över existentiella frågor och ibland känna oro över dem är ingenting konstigt utan tvärtom något som hör livet till, skriver Maria Stade.
Foto: Jessica Gow/TT
När vi nu kan skönja en tid efter pandemin ser vi fram emot att åter kunna mötas i olika sammanhang och dela både glädje och sorg med varandra, skriver Maria Stade.

Vart är jag egentligen på väg? Vem är jag nu när kalendern är tom och jag träffar andra nästan bara via telefon eller sms? Och vad är meningen med allt?

Att grubbla över existentiella frågor och ibland känna oro över dem är ingenting konstigt utan tvärtom något som hör livet till och som är viktigt för att vi ska växa som människor. Pandemin gör att många av oss spenderat mer tid i ensamhet samtidigt som frågor kring döden och livets skörhet plötsligt kommit mycket närmare. Många har fått hålla kontakten med anhöriga på sjukhus och vårdhem genom mobilen. I vissa fall även tvingats ta ett sista farväl på det sättet.

Vi tror att behovet av att få dela sina tankar och funderingar med andra kommer att bli stort nu när restriktionerna lättar och livet så sakteliga börjar gå tillbaka mot det som var förr. Mycket tyder på att den psykiska ohälsan kommer att öka i pandemins kölvatten. Detta måste vården, kyrkan och andra institutioner nu rusta för.

En studie från Uppsala universitet visar på att den mentala ohälsan har ökat kraftigt under pandemin. 1 500 personer i åldern 18–88 år svarade på forskarnas webbenkät mellan mitten av maj och mitten av juni förra året. 30 procent av deltagarna led av depression, jämfört med 10,8 procent i en jämförbar studie från 2013. 24 procent hade ångest, tidigare var den siffran 14,7 procent.

Men om isolering och rädsla för smitta och sjukdom leder till svåra tankar och känslor borde detta kunna vändas till det motsatta när pandemin börjar släppa greppet kanske någon tänker? Så kan det vara men behovet av att dela upplevelser, rädslor och tankar kommer fortfarande att finnas. Hos den som smittats men överlevt covid-19 är det heller inte ovanligt att få ångest, depression efter tillfrisknandet liksom skuldkänslor kring varför jag överlevde och inte en annan.

Pandemin har fått många av oss att inse vikten av de vardagsnära kontakterna, att få växla några ord med en annan människa, en granne, någon vi möter i affären eller en vän vi tar en promenad med. Ett telefonsamtal har kommit att betyda så mycket mer än vanligt. Kanske har vi lärt oss att det är en styrka att våga visa sin sårbarhet, att dela tankar som skrämmer och hjälpa varandra att se möjligheter.

Existentiell hälsa handlar om förmågan att tro på och ta vara på livet. Enligt WHO påverkar den existentiella hälsan hur vi uppfattar såväl den fysiska, psykiska som sociala hälsan. Det är med andra ord avgörande för vårt allmänna välbefinnande att reflektera djupare och söka större perspektiv på våra liv.

Många människor vittnar om att när allt ”stannat upp” under pandemin har det frigjort tid att reflektera över vad som verkligen är viktigt. På sätt och vis har därför denna ofrivilliga paus varit en möjlighet eftersom den kan göra att vi kommer närmare kärnan och meningen med våra liv.

När vi nu kan skönja en tid efter pandemin ser vi fram emot att åter kunna mötas i olika sammanhang och dela både glädje och sorg med varandra. Som kyrka vill vi vara en självklar mötesplats där var och en ska känna sig välkommen som den är och i gemenskap kunna växa som människa. Vi har alla under pandemin fått lära oss mycket om ensamhet, sorg, tröst, längtan och så mycket mer. Den här tiden har tydliggjort nya perspektiv och ställt mycket av livet på sin spets. Tillsammans får vi nu gå vidare i livet, dela våra erfarenheter och ta hjälp av varandra för att skapa den framtid vi alla längtar efter.

Maria Stade

För diakonerna i Karlstads pastorat

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.