Werner: "Ringt mamma och pappa många gånger och sagt att jag skiter i det här"

Adam Werner lämnade Färjestad för ett äventyr i Colorado Avalanches organisation efter semifinalsuttåget 2019. Två år senare har burväktarens kontrakt löpt ut.

I en öppenhjärtig intervju med NWT berättar Werner om allt ifrån framtidsplanerna, hur nära han var att ge upp, hemlängtan och kontakten med Färjestad.

– Man kommer in i det och man anpassar sig efter förutsättningarna. Jag lärde mig otroligt mycket som jag kunde ta med mig in i säsongen efter, säger han.

Adam Werner har precis avslutat ett riktigt grispass hemma i Mariestad. Assault bike, ett träningsredskap förklätt till tortyrmetod, stod på schemat.

– Det sög i benen, riktigt tufft. Det är riktigt jobbigt men desto skönare efteråt, säger han.

Sommarträningen inför den kommande säsongen är i full gång. Just nu delar han sin tid mellan att vara i Karlstad någon gång i veckan och att köra på egen hand hemma i Mariestad.

– Jag kör med Anders Holmberg i Karlstad i gruppen med Oscar Steen, Fabian Zetterlund, Stefan Stéen och några till. När jag var uppe i tisdags var vi ett gäng på åtta, nio personer. Jag sköter det mesta själv men är uppe någon gång i veckan på de allra grisigaste passen. Det är alltid skönt att ha lite sällskap när man kör dem, säger han.

Hur funkar det att köra på egen hand?

– Det funkar bra men det är en avvägning man får göra. Kör man i grupp hjälper man ju varandra och får lite bättre pass så sett. Men samtidigt har jag varit borta hela vinterhalvåret, det är skönt att vara hemma och träffa familj och kompisar. Jag vet inte om det hade blivit bättre i Karlstad. Jag är rätt hemmakär också så det är skönt att vara hemma lite.

Speciella säsonger

2019 lämnade Adam Sverige för att inleda en satsning mot pojkdrömmen NHL. Som för de flesta andra innebar det en start i AHL. Till råga på allt sammanföll de två första åren där borta med en viss pandemi.

– Det har varit speciella år, det var ju corona båda åren. Första året jag åkte över var det något nytt, det blir en omställning och allt det där. Hockeyn funkade bra, det var mer livet utanför som var riktigt tuff, säger han och fortsätter:

– Tjejen var kvar hemma och pluggade, det är åtta timmars tidsskillnad, man är långt i från familjen och alla de där bitarna tog energi. Sen lär man sig, man kommer in i det och man anpassar sig efter förutsättningarna. Jag kom in i det och lärde mig otroligt mycket som jag kunde ta med mig in i säsongen efter.

Du valde ju rätt eller fel år att åka över så sett?

– Man kan nog se det på olika sätt. Vi fick en konstig, kort säsong i år. Förra säsongen fick vi inget slutspel vilket också var märkligt. Men jag har lärt mig otroligt mycket, både som människa och hockeyspelare.

Nära att ge upp

Den här säsongen blev det bara tolv matcher, elva grundserie och en i slutspelet. Säsongen dessförinnan var desto mer händelserik med 31 AHL-matcher och två i NHL.

Ändå var det en kämpig förstasäsong.

Du sa att första året var tufft, hur var det och hur tog du dig igenom det?

– Även fast man har otroligt bra hjälp av agenten och folk runt om blir man lite nedsläppt. Man ska åka runt och få tag på boende och bil, det är inte som Sverige direkt. Det är en del att tänka på. Jag hade många runt omkring som hjälpte mig och försökte peppa mig igenom det. Sen ska jag vara ärlig och säga att jag blev lite räddad av att jag blev uppkallad. När det kom släppte man de tankarna lite och började inse vad man faktiskt jobbade för.

Den 7 november ringde Colorado Avalanche in sin AHL-keeper, en knapp vecka senare kolliderade Pavel Francouz med Winnipeg Jets Mark Sheifele efter 30-talet sekunder och vips vankades det NHL-debut för Adam Werner.

– Det var galet, men det var väl på bästa tänkbara sätt det hände på egentligen... förutom att en blev skadad då. Just att det kom så pass tidigt i matchen, jag hade inte suttit så länge, det var bara att gå in och köra. Jag fick en bra start och kunde bygga vidare på det.

Vad gick genom skallen när coachen pekade på dig?

– Jag har varit med om det några gånger. Jag fick göra min SHL-debut uppe i Luleå efter att Justin Pogge fick strul med benskyddet, i AHL-debuten fick jag hoppa in också. Sen är det ju en helt annan grej med NHL, men det gick så fort så man hinner inte tänka så mycket – det var bara att ta på sig grejerna och försöka rädda pucken. Sen finns det väl ingen som inte blir nervös i sådana lägen.

Det du sa innan, att du blev räddad. Var du nära att ge upp innan uppkallningen?

– Det var många gånger jag ringde till mamma och pappa och sa att jag skiter i det här, det fanns absolut de dagarna, det ska jag vara ärlig och säga. Nu är jag väldigt glad att jag tog mig igenom det, det var absolut inte så att någon tvingade kvar mig. Det var mer ”ta lite tid i taget” och ”ge det en vecka till”, det var väl så jag betade mig igenom det. Sen var det aldrig supernära att jag skulle ge upp det så tidigt, men vissa dagar var tuffare än andra.

– Med de arbetsdagarna vi har, man åker till hallen vid åtta, nio på morgonen och sen är det åtta timmars tidsskillnad mellan Sverige och Denver. När man kom hem från träningarna var det bara att ringa alla hemma. Eftermiddagarna var jobbigast, de var ganska långa. Här hemma kan man slå på tv-spelet och lira med polarna men de sov ju.

Var det en enklare tid i Sverige och Färjestad?

– Jo men det blir det ju. Frågar man vem som helst som åker över från SHL kommer de svara att det är tufft första året. Det sa alla till mig också, men jag tror att det är svårt att förbereda sig på just hur tufft det är och allt som är. Sen ska jag inte måla upp en bild över att det är kasst och hur farligt som helst att åka över, jag tror man ska vara redo på att det kommer vara en månad som är riktigt kämpig där man frågar sig varför man gör det man gör.

Känner du att du åkte över för tidigt?

– Det vet jag inte, säger han med ett lätt skratt.

– Säg att jag varit kvar ett eller två år till, det hade fortfarande kanske blivit samma sak. Någonstans tror jag att det beror på vilken typ av person man är. Jag väldigt hemmakär, jag gillar att vara med familj och kompisar, det är viktigt för mig hur det är runt omkring. Den där tuffa tiden hade jag nog behövt ta mig igenom oavsett om jag väntat två eller tre år. Hockeymässigt var jag redo för det, sen vet man aldrig vad som skulle hänt om man tagit en annan väg.

Kontraktslös: ”Får se vad som dyker upp”

Han beskriver andraåret som lättare, och kortare. Träningslägret drog igång i början på januari och redan från start verkade NHL-spel ganska långt bort.

– Vi var väl fyra målvakter på campen. Det blev en speciell camp, vanligtvis blandar man upp lagen väldigt mycket. I år var det en kort camp och inga träningsmatcher, det fanns en uppställning som de tänkte sig inför första matchen och försökte jobba ihop det. Det köper jag, hade jag varit coach hade jag också gjort det.

Tvåårskontraktet som han skrev på i maj 2019 löpte officiellt ut första juli, även om det i år är lite speciellt.

Hur tänker du kring framtiden?

– Jättesvårt att säga, jag har inte fått jättemycket signaler där bortifrån. Jag vet att det brukar vara lite grejer på gång under tiden efter att man åkt ut. Under de veckorna som kommer nu brukar man få reda på lite saker och hur de tänker. Jag är restricted free agent, Colorado har förstatjing så det är upp till dem om jag blir kvar eller inte. Vi har inte hört så mycket, vi får se vad som dyker upp. Jag tycker väl inte riktigt att jag fått en ärlig chans med en full säsong där man får spela många matcher och ett slutspel där man kan visa vad man går för.

Menar du av Colorado eller coronaskäl?

– Nej det är väl mer av corona, första säsongen tycker jag att jag växte in i det bra. I år var jag i taxisquad och tränade mer eller mindre hela säsongen.

En stor hjälp under den gångna säsongen har varit Färjestads målvaktstränare Maciej Szwoch.

– ”Masken” är ett bra stöd, dyker det upp något är det bara att ringa honom. Sen kan det vara perioder där Färjestad har många matcher och vi spelar, men han kommer med lite småtips och sånt nu när jag mest tränade. Man blev lite vilsen när man inte fick spela så mycket, då var det bra att kunna ringa och bolla lite. Han känner mig bra och jag känner honom bra, det behöver inte alltid vara hockey – ibland kan man bara ringa och snacka.

Dessutom finns en kontakt med Peter Jakobsson, även fast Europa och SHL inte ligger längst fram i dragkampen.

– Peter har hört av sig, och frågat hur det går och hur man mår – inget mer än det. Färjestad är väldigt bra på att hålla kontakten, jag känner många där och fått hjälp av ”Masken” under året. Det är klart att man pratar med dem, men det är mer som bekanta och hur man mår.

– Jag vill hamna på ett ställe där jag är förstamålvakt i AHL, får ett stort ansvar och kan visa att jag är redo att ta nästa steg. Sen beror det på vad som dyker upp, det finns ingen garanti över att det dyker upp något i NHL, samtidigt börjar det tighta till sig i Sverige också. Det är väl under de kommande veckorna vi får se vad som dyker upp.

Läs mer: