Har spelat på 200 skivor: "Tilltalas av djupet"

Han är en av Värmlands mesta musiker, samtidigt något av en doldis.

Vid en hastig blick över hans samarbeten genom åren flimrar delar av landets musikelit förbi. Lägg därtill några internationellt stora namn.

När Hans Backenroth pratar om sitt jobb återkommer han hela tiden till nyfikenheten och det vidöppna sinnet.

Alldeles efter att ha fått spruta nummer två svarar Hans Backenroth i telefonen hemma på Söder i Stockholm. Inga biverkningar ännu, konstaterar han lättsamt och hoppas få vaccinbeviset innan avfärden till Finland om dryga veckan. Innan konserterna i grannlandet väntar dock en intensiv Värmlandsturné, något som glädjer honom lite extra. Trots många år i Stockholm och runt om på världens alla scener blir dragningen mot hemma och Värmland allt starkare för varje år. Riktigt varför kan han inte svara. Vissa saker bara är.

– Värmland blir viktigare och viktigare. Jag har längtat tillbaka många gånger, men Stockholm är praktiskt och jag trivs fint här. Men jag hade aldrig flyttat från Värmland om det inte vore för jobbet. När jag ser att det står Karlstad på vägskylten känns det som att komma hem. Även om jag inte har bott här på många år.

Som musiker är han van att hamna i olika sammanhang från den ena dagen till den andra. Han beskriver en vardag i ständig förändring. När vi pratar om alla samarbeten han gjort under karriären, många av Sveriges främsta musiker och artister ryms på hans cv, berättar han hur allting började.

– När jag kom in i musiklivet så var många av de som vi i dag kallar legendarer fortfarande verksamma – Arne Domnérus, Monica Zetterlund, Bengt Hallberg och många andra. Jag hade turen att komma igång under deras tid och fick ta del av den andan.

Språnget mellan nykläckt musikstudent och professionell musiker togs med ett handtag från Monica Zetterlunds dåvarande man Sture Åkerberg och senare från Georg Riedel.

– De kunde inte ta alla jobb de blev erbjudna så en del gick till mig. Efter några jobb rullade det bara på. Samtidigt var den äldre generationen mån om att knyta till sig den yngre. När jag började spela med Arne Domnérus, han var då äldre än min pappa! Men när vi arbetade var de 40 åren mellan oss aldrig något som spelade någon roll.

Man får vara på tårna, spela på volley

Hans Backenroth blev professionell musiker 1989 och de efterkommande åren med uppdrag tillsammans med den svenska jazzens giganter blev en oerhört lärorik resa. Han berättar om ögonblick på scenen när bandet började spela en låt han aldrig hade hört tidigare.

– Så där var det ofta med många av de äldre musikerna. Ibland var det flera tusen i publiken, det gick inte att gå av scenen utan det var bara att gilla läget. Jag minns att jag sa till Arne Domnérus efter en spelning att i dag var det tufft. Då la han armen om mina axlar och sa: "Hans, om jag inte visste att du skulle fixa det, hade du inte varit med på scen".

Men rent praktiskt – hur gör du för att spela till en låt du aldrig har hört?

– Det handlar om att höra harmoniken. Förstå former och klura ut vad som händer.

Samtidigt har väl basen uppgiften att förankra och lägga grunden, om det svajar där rasar väl korthuset?

– Exakt! Allt är såklart lika viktigt, men basen måste finnas där. Man får vara på tårna, spela på volley. När det funkar, när man kommer in i musiken, ger det en kick, en adrenalinrush! De första gångerna jag hamnade i en sådan situation kände jag en viss tvekan och oro, men snabbt blev det något utmanande. Absolut inget obehagligt. Snarare lustfyllt.

Har det skitigt sig helt någon gång?

– Njae, det kan jag inte påstå. Det har lösts sig på något sätt.

Minns du när du bestämde dig för att bli musiker?

– Nej, men jag hittade av en ren slump gamla skolgrejer här om dagen. Bland annat en uppsats som jag skrev när jag var 12. I uppsatsen skriver jag att jag ska bli musiker. Lustigt, det var ingenting jag mindes, jag hade helt glömt bort att jag skrivit det där. Jag hade inom mig bestämt mig innan jag riktigt förstod det själv.

"Gav mig rysningar"

Under många år på 90-talet spelade Hans Backenroth med Monica Zetterlund. Han beskriver det som fantastiska år.

– När vi pratade med varandra för första gången hörde hon att jag var från Värmland, efter det fick vi en speciell relation. Även om det var under de senare åren jag spelade med henne sjöng hon fantastiskt bra, vissa kvällar stod tiden stilla. Hon kunde fånga publiken på ett sätt som jag nog inte varit med om i andra sammanhang. Flera konserter var magiska, gav mig rysningar.

Under en av de konserter som kom att bli Monica Z:s sista, på Skeppsholmen i Stockholm inför 9 000 i publiken, hade Hans barnvakt fått förhinder så den äldsta dottern fick sitta med på scenen – på basfodralet – och bläddra i Alfons Åberg-böcker.

– Monica vände sig flera gånger under konserter till mig och undrade om allt gick bra. Ett fint minne.

Hans berättar vidare:

– Monica ringa ofta och ville prata musik. Hon var mån om att allt funkade bra för mig, att jag hade jobb – hon visste ju själv hur svårt det kan vara att som ung komma in i det här yrket. Dessutom hade hon väldigt många historier att berätta, historier om Miles Davis och andra stjärnor. Historier som jag läst om tidigare, men det var såklart en helt annan sak att höra henne berätta ansikte mot ansikte.

Wilmer X och Olle Adolphson

I den digra listan på musikaliska samarbeten finns bland andra Bernt Rosengren, Ken Peplowski, Esbjörn Svensson, Toots Thielemans, Ulf Wakenius, Claes Janson, Rebecka Törnqvist, Svante Thuresson, Lill Lindfors, Sissel Kyrkjebø, Olle Adolphson och Kalle Moraeus. Här finns kanske något överraskande även Wilmer X.

– Nisse Hellberg och Wilmer X var väldigt roliga att jobba med, det är ett fantastiskt band. Olle Adolphson var också speciellt, han är en av mina stora idoler. Tyvärr blev det en av hans sista inspelningar som jag fick medverka på. Men oavsett om det är rock eller visa eller jazz så finns det saker gemensamt, alla är improvisatörer. Det är väldigt inspirerande att få uppleva.

Hans Backenroth lyfter vikten av att låta olika musikaliska världar mötas. Musiken måste ha en framåtrörelse.

– Jag gillar att få bollar kastade på mig. Under alla år har jag alltid haft ett stort intresse av att ta utmaningar. Varje nytt projekt kräver ett vidöppet sinne. Oavsett vem jag spelar med är jag i stunden hundra procent fokuserad på just den situationen. Jag vill vara här och nu och ger så mycket som jag kan. Det är en nyckel för mig – det går inte att titta på meritlistan och tro att allt löser sig, varje dag är en ny dag.

Du räds slentrian?

– Ja! Absolut! Rutin är bra, men det hör inte hemma i främsta rummet. Nyfikenhet och rutin är däremot en bra kombo.

Många musiker – inte minst inom jazzen – har en grundton i sig, en karaktär. Hur vill du beskriva din ton, ditt sätt att spela?

– Hmm. Jag tänker rytmiskt och melodiskt. Som många andra är jag uppväxt med amerikansk jazz. Men jag tycker mycket om den svenska melodin. Den som hörs i Jan Johansson, i Monica Z. Den försöker jag få med i mitt spel.

En ton som färgas av den svenska folkmusiken?

– Precis. Det finns en Skandinavisk ton. Som yngre ville jag mer låta som amerikanerna, men med tiden vill jag få med det unika som säger var jag kommer ifrån. Jag vill få med Värmland i musiken inte minst. Ju mer jag har spelat runt om i världen har jag märkt att visst, jag har traditionen i mig, men jag har också något annat. Något som avslöjar att jag inte bor i New York.

Det svenska blir en exotisk krydda?

– Ja, en annan dialekt i spelet. Med åren har jag blivit allt mer mån om den. Men det går inte att öva fram dialekten, den kommer naturligt.

Just förmågan att sätta en egen prägel på musiken är något som Hans Backenroth lägger stor vikt vid. Han berättar om en konsert då Arne Domnérus uppmanats att spela en psalm.

– Arne fick den välkända psalmen att låta som sin egen! Det var helt otroligt. Och det är det som det handlar om – man ska kunna hamna i vilket sammanhang som helst och ändå kunna visa sin personlighet. Då är man på rätt väg som musiker.

Du släppte en skiva nyligen i eget namn där du hyllar den stilbildande artisten Charlie Parker – känner du att du lyckades sätta din egen ton där?

– Jo, det tror jag. Ifjol var det 70 år sedan han spelade med Domnérus och hundra år sedan han föddes, så jag gjorde skivan med anledning av det. Jag ville spela Parkers musik på mitt sätt – att spela Parker som Parker gjorde skulle vara ett musikaliskt självmord. Det är omöjligt. Men det går alldeles utmärkt att spela Parker på mitt sätt. Dessutom är det ett sätt för mig att föra musiken vidare till yngre generationer, många unga har hört av sig till efter att ha lyssnat på albumet och sökt sig vidare till Charlie Parker. Det finns något fint i det, att kunna inspirera en ny generation.

Du har några enstaka album i eget namn, hur många skivor med andra artister har du medverkat på?

– Oj, kanske runt 200 stycken.

Hur är det att vara frilansande musiker?

– Det är en pågående process. Jag vet aldrig vad som finns bakom hörnet och det är en del av lustfylldheten. Jag måste hela tiden hitta nya möjligheter. Inte minst nu under pandemin, då har jag verkligen fått dra åt skruvarna för att hitta utvägar. Men turligt nog har jag haft att göra under så gott som hela pandemin. Hittills i år har jag medverkat på nio skivor.

En basist har ofta en tillbakadragen roll, rimmar det med din personlighet?

– Att basen är mitt instrument – det har jag känt från första början. Jag trivs oerhört bra med att vara en central del av ryggraden och i skapandet av musiken. Samtidigt ger basen många möjligheter – jag kan även vara solist.

Vad är det mest just basen som tilltalar dig så?

– Djupet. Instrumentets varma och träiga ton. Själva instrumentet har blivit en del av mig. Ibland när jag reser kan jag önska att jag bar på något som är mer lätthanterligt, att haffa en taxi i New York med en kontrabas är inte alltid så smidigt.

Du reser väldigt mycket, är ofta i Japan bland annat.

– Under pandemin har jag spelat in tre skivor som nu släpps i Japan. Musiken är gjord med en rysk och en amerikansk pianist som är väldigt stora i Japan.

Utlandet i all ära, men närmast väntar en Värmlandsturné. Vilka musiker har du med dig?

– Ja, det ska bli fantastiskt! Jag spelar tillsammans med Magnus Dölerud och Johan Gund. De har spelat i Värmland på somrarna under många, många år. Nu är jag med för fjärde året. Jag säger nej till allt annat, det är otroligt viktigt för mig att få spela i Värmland.