Sju svåra år med Löfven

Ledare
PUBLICERAD:
Sju år och två misslyckade avtal med Stefan Löfven.
Foto: Stina Stjernkvist/TT
Stefan Löfven (S) blickade tillbaka på sju år som statsminister när han på måndagens pressträff meddelade att han lämnar in sin avskedsansökan till talmannen.

Det är fortfarande möjligt för Löfven att komma tillbaka som statsminister efter talmansrundorna, men ett åttonde år lär knappast förvandla hans tid till en framgångssaga. Oavsett vilken bild Löfven själv vill måla upp levde han och januariöverenskommelsen på lånad tid.

Precis som med förra mandatperiodens decemberöverenskommelse håller inte avtal som bygger på en alltför svag gemensam nämnare. Men det hindrar inte Löfven från att lägga märkliga beskyllningar på den riksdagsmajoritet som röstade ned honom.

Att avsätta en statsminister handlar om förtroende för personen i fråga. Det behöver alltså inte finnas ett färdigt regeringsalternativ redo att ta över, vilket Löfven vill göra gällande. Det vore heller ingen katastrof med ett extra val, där väljarna får ta ställning till de förutsättningar som trots allt har förändrats sedan 2018. Men statsministern, som nu leder en övergångsregering, får det i stället att låta som något oansvarigt och riskabelt att hålla ett demokratiskt val till riksdagen.

Den verkliga orsaken bakom Löfvens kanske sista politiska beslut som statsminister lär dock ligga i Socialdemokraternas opinionssiffror. Den sammanlagda bilden av de senaste opinionsmätningarna visar att S har betydligt lägre siffror än valresultatet från 2018. Då bedömer Löfven att ”det bästa för landet” är att undvika ett extra val.

Både Stefan Löfven och Centerledaren Annie Lööf försökte undvika den här situationen genom att locka tillbaka Vänsterpartiet som stöd för regeringen. Men alla försök var en missbedömning av V. Lika misslyckat var Lööfs försök att villkora ett fortsatt samarbete med att Liberalerna skulle vara med. Varför skulle L gå med på detta när partiet länge har väntat på en ursäkt för att lämna januariöverenskommelsen?

Vad som händer nu återstår att se, men efter Löfvens avgång lär blickarna riktas mot Moderatledaren Ulf Kristersson som möjlig statsminister. Även han är i en besvärlig situation. Men det skulle kunna bli upp till oppositionspartierna att visa vad de kan göra. Kanske kan de många spekulationerna om vad SD-stöd innebär prövas i praktiken. Kanske kan Sverigedemokraterna tvingas göra lika svåra val som de andra partierna redan gjort, och fått betala för i väljarstöd.

På en pressträff senare på måndagen förklarade Kristersson kort och koncist att riksdagsmatematiken inte stödjer en borgerlig M-ledd regering, men att om riksdagen kan tolerera en sådan står han själv redo att leda den.

Detta är en möjlighet till förändring, om än bara under ett år till nästa val. Kanske kan den tiden med en annan regering räcka för att påbörja arbetet mot samhällsproblemen som Löfvenregeringen inte har rått på. Det finns god anledning att anstränga sig för en ny regering.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.