Svensk politik har traditionellt kretsat kring ekonomiska frågor. Är man för eller emot löntagarfonder, fastighetsskatt eller jobbskatteavdrag? Anser man att den offentliga sektorn ska vara större eller mindre? Är inkomstskillnaderna för stora eller för små?
Visst har det funnits andra frågor som haft en annan ideologisk laddning. Men de har sällan fått stor plats i det offentliga samtalet. Den främsta anledningen till detta är förmodligen att Socialdemokraterna – maktpartiet – var smarta nog att införliva ett konservativt tankegods i sin politik.
Under senare år har vi kunnat se hur andra frågor tagit större plats i debatten. Mångkulturalism och nationalism har blivit laddade begrepp att förhålla sig till. Liksom identitetspolitik och genus.
Man har börjat tala om kulturkriget. Ett vitt begrepp som söker fånga att mycket av den politiska oenigheten i dag kretsar kring sådant som för några decennier sedan var icke-frågor. Och det handlar väldigt lite om ekonomi. I stället har värden som kultur, historia och tillhörighet blivit viktigare.
I Sverige har kulturkriget varit lågintensivt, men det har pågått under lång tid. De partier som tidigare hämtat näring ur konservativa idéer började sakta men säkert röra sig mot det radikala. Detta såg Sverigedemokraterna som med Mattias Karlsson i spetsen allt mer började göra anspråk på att vara det konservativa alternativet.
Sedan kom migrationskrisen 2015 och den svenska åsiktskorridoren omformades. Plötsligt var mycket av det som SD hade sagt åter salongsfähigt. Inom borgerligheten är det Moderaterna och Kristdemokraterna som tydligast har omprövat sina tidigare ståndpunkter. Liberalerna är på god väg. Det är värre med Centerpartiet.
Centerpartiet må känna att de står långt från det blågula blocket på ett värderingsmässigt plan. Men de står varandra desto närmare i ekonomiska frågor.
I en opinionsmätning från Timbro/Demoskop ser man tydligt att Sverigedemokraternas väljare är långt mer liberala i ekonomiska frågor än vad man kan tro när man hör Jimmie Åkesson. SD har ju i mångt och mycket sökt positionera sig som en arvtagare till Per Albin Hansson.
Men det är SD:s väljare som mer än någon annan grupp vill se att skattetrycket minskas. Även i andra frågeställningar, som huruvida den höga levnadsstandarden i Sverige är tack vare politiker eller företagsamhet, är SD-väljare långt mer eniga med de borgerliga partierna än med de rödgröna.
Det har varit en trend under flera år att SD allt mer rört sig mot de borgerliga i olika politiska sakfrågor. Något av det senaste vi såg var när SD plötsligt öppnade för svenskt Nato-medlemskap. Undersökningen från Timbro/Demoskop indikerar att partiet inte kommer att straffas av sina väljare om den resan fortsätter i samma riktning.
En regering ledd av Ulf Kristersson borde kunna finna samförstånd med både C och SD om en ekonomisk politik som gör Sverige mer företagsamt och fritt. Det är en god början.