”Tiden är mogen för Törneman” – Anita skrev praktverk om värmländsk konstnär

Den värmländske konstnären Axel Törneman dog redan 1925 men har ändå följt Anita Theorell genom livet. Som ung konststudent fick hon en makalös upplevelse i hans ateljé och nu, som pensionär, kommer hon med ett riktigt praktverk om den intensive målaren från Persberg.

– Han ger allt han har i varje målning.

Anita Theorell studerade konsthistoria i början av 60-talet, när hon fick ett drömuppdrag.

En konstnärsänka hade avlidit och en ateljé fylld med konst skulle tömmas inför en förestående rivning av fastigheten. Nu skulle Stockholms universitet inventera och katalogisera alla konstverken.

Konstnären var Axel Törneman och Anita Theorell kommer fortfarande ihåg känslan när dörrarna till lägenheten på Karlavägen låstes upp.

”En guldgruva”

– Du kan inte ana hur det hängde tavlor, från golv till tak! Jag kan fortfarande känna lukten. Det var rätt sent på hösten, det var lite dammigt och kyligt och det bet lite i kinderna. Lägenheten var väldigt väl tillbommad och när dörrarna öppnades... det var bara inte klokt! Där fanns stora hurtsar också och i dem fanns teckningar och skisser och akvareller. Det var en guldgruva! Hans konstverk hade funnits där sedan han dog 1925 och hans fru Gudrun hade bott kvar. Hon hade gjort ett museum av hans konst och tack vare det fanns mycket samlat.

Det stora rummet var mäktigt även på annat sätt:

– Det var som två våningar, högt i tak, och ett stort glasfönster med utsikt över inloppet till Stockholm.

Förvaltar gåvan

Anita, en studiekamrat och en adjunkt arbetade med den efterlämnade konstskatten i två år. Upplevelsen satte spår och hon har aldrig släppt Törneman.

Redan på 70-talet skrev hon en avhandling om hans målningar i Stadshuset i Stockholm och nu har hon också författat en stor bok, ett riktigt praktverk, om konstnären, hans liv och hans konstnärskap.

– Det låter väl nästan religiöst, men jag tycker att jag har fått en gåva genom att jag fick vara med om det där. Jag kan inte dö utan att berätta om det och om honom.

Från Persberg till Paris

Boken heter ”Axel Törneman 1880-1925 Pionjär i brytningstid”. Den är fylld med bilder, både på hans verk och fotografier ur familjens privata samlingar.

Anita Theorell berättar om hur han växer upp i Persberg, utanför Filipstad, och hittar till konsten via utbildningar i Stockholm och Göteborg.

En kall januarimorgon 1901 kliver han på tåget i Persberg för att inleda en resa till München med planer på att gå konstskola. Sedan blev det Paris.

Han lever med konsten, prövar nya uttryck, hittar allt mer sin väg.

Självständig och kraftfull

– Han tar rimliga intryck av tidens strömningar, men följer inte någon given lag och har ett väldigt speciellt konstuttryck. Det är så självständigt, även om han tar emot inflytande från det han ser, säger Anita Theorell.

Han målar ofta kraftfullt, med starka färger, gör flera riktiga storformatsmålningar.

– Han ger allt han har i varje målning. Han lägger ner hela sin själ, sin yttre kraft och sin inre känslighet.

Kontakten med Värmland släpper han aldrig.

– Det första han gör när han kommer hem från Paris är att måla gruvarbetare i Persberg, berättar Anita, som också fängslas av hans många livfulla brev hem till föräldrarna.

”Fantastiska brev”

Hon har kunnat studera många av konstnärens brev till olika personer och instanser och tycker att de bidrar till att levandegöra bilden av honom.

– De är helt fantastiska. Han visar vilken otroligt stark människa han var – och svag.

Anita Theorells bild av Törneman är en snabb, livlig, energisk person, som kunde vara oerhört social, men också var en ensamvarg.

– Han behövde ensamheten för att arbeta, säger hon.

Han får många stora uppdrag och det intensiva arbetet tär på honom och familjen.

Jobbar energiskt

När Stockholm bygger nytt stadshus får han i uppdrag att göra flera fresker. Också i riksdagshuset finns verk av Törneman.

Under sitt konstnärsliv hinner den produktive konstnären också göra illustrationer till både frimärken och böcker, han målar porträtt och fria verk.

– Energin och hans kärlek till konsten lyser igenom. Jag säger inte att allt är jättebra, men jag kan inte säga annat än att jag tycker att han är en sökande konstnär som hela tiden prövar olika vägar, särskilt i början av sitt liv. Han prövar alla tillgängliga konstuttryck, måste pröva allt, är nyfiken på konsten och det konstnärliga uttrycket. Han har ett väldigt eget bildspråk och är en väldigt säker konstnär. Han tvivlar aldrig på vart han är på väg, säger Anita Theorell.

Fru och modell

Axel Törneman får oftast goda recensioner, men trots det och alla stora uppdrag hamnar hans konstnärskap i skuggan efter hans för tidiga död.

Det kan delvis förklaras med att han under sin livstid vägrade att ingå i konstnärsgrupper och konstförbund. Han gick sin egen väg och var något av en outsider.

I boken beskrivs också familjelivet och framför allt relationen till hustrun Gudrun, som Anita Theorell beskriver som ”tyngdpunkten i hans liv”. Hon var ofta hans modell, och stod exempelvis som förebild till hans bild av Mälardrottningen i stadshuset.

– Hon spelade fantastiskt stor roll i hans konstnärsliv, långt utöver det att hon var så vacker att hon var föremål för hans beundran uttryckt i konsten. Hon tog hand om allting.

Hur var han att leva med, tror du?

– Både stimulerande och krävande! Han var dominerande på det sättet att det var han som syntes utåt. Och pengarna var en ständig mardröm. Man kan tänka att han fick så stora uppdrag och fick bra betalt och det gav mycket pengar, men uppdraget i riksdagshuset till exempel tog från 1906 till 1914. Det är så många år han ägnade sig åt detta och inte hann med så mycket annat.

Stor utställning

Under våren har en stor utställning om Axel Törneman visats på Thielska galleriet i Stockholm och Anita Theorell har kontakt med två yngre konstvetare som är intresserade av att föra kunskaperna vidare.

Hon hoppas på en renässans för Törneman. Han håller, och är värd att lyftas fram ur skuggorna:

– Tiden är mogen för Törneman!

Målningen som försvann

Hon har arbetat i sju år med sin bok, men riktigt klar med Törneman är hon inte. Om inte annat återstår mysteriet med den försvunna målningen.

Axel Törneman hade 1914 gjort en målning med arbetare i järnverket i Hagfors, som en tjänsteman från sovjetiska delegationen fick syn på vid ett besök i ateljén några år senare. Han blev förtjust och Törneman gav på stående fot bort den, till ”arbetarnas regering”.

Efter en hel del förvecklingar kom bekräftelse på att den nått Kreml och fått en plats i en sal där, men sedan blir det tyst och målningen har inte setts till. Enda bildbeviset på att målningen funnits är ett svartvitt urklipp ur tidningen Arbetaren.