Grönt ljus för folkviljan

Ledare
PUBLICERAD:
Grönt är skönt.
Foto: Claudio Bresciani/TT
För första gången på länge fylldes riksdagens plenisal med ledamöter. 181 folkvalda tryckte på den gröna knappen vilket innebar att Stefan Löfven blev den förste statsministern att fällas i en misstroendeomröstning. Det var ett nederlag för regeringen, men en seger för demokratin.

Stefan Löfven har nu en vecka på sig att bestämma om han vill utlysa extraval. Han har en del att fundera på, särskilt som Liberalerna har dödförklarat januariöverenskommelsen, Jöken, och sagt att man nu eftersträvar en borgerlig regering.

Under röstförklaringarna som föregick voteringen anfördes olika skäl till varför Löfven borde få sitta kvar. Det talades bland annat om en ohelig allians där Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet bara är ense om en enda sak: att rösta bort Löfven. Men sanningen är ju att januaripartierna också samlades kring en enda fråga: att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande.

Det råder ingen tvekan om att Jimmie Åkesson och hans parti går styrkta ur denna omröstning. Den normaliseringsprocess av partiet som pågått under många år tog i och med detta ett stort kliv framåt. Ulf Kristersson (M) betonade vikten av att kunna samarbeta med alla, liksom att respektera den parlamentariska verkligheten och söka lösningar i stället för låsningar.

Ebba Busch (KD) var inne på samma spår men betonade också hur Jöken byggde på ett avtal som januaripartierna visste att de inte skulle kunna hålla. Jonas Sjöstedt var extremt tydlig med att V inte skulle acceptera de nu föreslagna uppmjukningarna av hyresregleringen. Hans efterträdare Nooshi Dadgostar kunde i talarstolen därför konstatera att V har stått vid sitt ord.

Dadgostar – som inte ens varit partiledare i ett halvår – uppvisade stor retorisk skicklighet i talarstolen. Genom att citera Tage Erlander och referera till folkhemmet ville hon signalera att Socialdemokraterna sålt sin själ för makten.

Vänsterpartiet fick till och med beröm av Jimmie Åkesson som konstaterade att V står upp för sina väljare. Detta är något som är värt att påminna om: partiers uppdrag är att förvalta förtroendet de fått från sina väljare genom att driva den politik de gått till val på.

Ibland kan den politiska agendan behöva stå tillbaka, exempelvis när kriser av olika slag uppstår. Det vi nu står inför må vara en politisk kris, men det är inte en kris av det slaget som påkallar nationell samling. Tvärtom är detta ett uttryck för att den parlamentariska demokratin fungerar.

Det är inte riksdagens ansvar att göra livet lätt för regeringen. Däremot är det upp till statsministern att försäkra sig om tillräckligt stöd för sin politik. Löfven har således grävt sin egen grop. Socialdemokraterna vill dock till varje pris peka finger mot oppositionen och ge sken av att den parlamentariska situationen nu kommer att skapa otrygghet för vanligt folk.

Men man kan fråga sig vad som leder till störst otrygghet. Är det att vi nu går mot nya talmansrundor alternativt extraval? Eller är det den handlingsförlamning som Löfvens ministär har uppvisat, vad gäller att ta tag i de frågor som på riktigt skapar otrygghet i människors liv? Ebba Busch formulerade det som att hon genom sin röst mot Löfven ger röst åt alla svenskar som ser att Sverige är på väg åt fel håll.

Det krävs en ny regering för att ändra färdriktning.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.