Malin på Saltkråkan fick en sexchock

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Louise Edlind-Friberg blev känd som Malin på "Saltkråkan" under 60-talet. Det kändisskapet medförde att hon fick en del dickpics.
Foto: Pressens bild/TT
Allt händer på samma dag.

Först berättar Malin på Saltkråkan att hon fick hur många dickpics som helst skickade hem till sig redan på 60-talet efter att hon gjort formidabel och omslutande succé i tv och hennes mejlbox i lägenheten var stundtals helt blockerad.

Dickpics, alltså.

Till Malin.

På Saltkråkan.

Hallå...

Det här var ju efter att hon steppat in i tv-rutan med sin pappa Melker och sina brorsor och hon hade ju onekligen gjort alla män och andra pojkar fullständigt förvirrat galna eftersom hon stod för en helt ny sorts kvinnlig estetik på tv med vinande sommarklänningar och en medlidande överlägsenhet mot män förklädda till just pojkar.

Jag var elva år. Jag minns det än.

Dessutom var hon blond och vansinnigt söt.

Och tog hand om sin pappa. Och sina bröder. Hon ensam var vuxen.

Klart människan skulle ha dickpics. Tänkte tydligen en generande massa förvirrade män.

Malin var inte glad. Jag förstår henne. Män är inte så himla bra på att uttrycka sina känslor och om de ändå försöker göra det så blir det tydligen nåt så trubbigt som oönskade dickpics. Ibland undrar jag om det finns en enda man som verkligen fått ligga – eller ens kramas, eller bara prata lite – efter att ha slafsat iväg några dickpics utan att ha blivit ombedd? Kan nån berätta det för mig i så fall. Vore jag tjej skulle det vara det minst inbjudande i hela universum.

Men det kanske är jag.

* * *

Hur som helst.

Samma dag som Malins öde lamslår mig läser jag på nätet att den amerikanske skådisen Ned Beatty dött, 83 år gammal.

Ned vem, säger ni kanske.

Namnet sa mig ingenting heller först. Men sen när jag såg bilden på honom mindes jag allt. Plötsligt minns jag att Ned Beatty förändrade hela den erotiska världsbilden för en hel generation män.

Faktiskt.

Jag låg i lumpen. 22 år. KA4, Göteborg. Bio på kvällen. ”Den sista färden”. Ett kompisgäng ska göra en färd nedför en flod innan den förstörs av kraftverksbyggen. Den sista färden – på riktigt. Klassisk film. Burt Reynolds. John Voight. Macho. En skola i manlighet.

Men filmen lärde oss så mycket mer än det.

Den var ett universitet i könsroller. Den lärde oss vad våldtäkt kan vara. På riktigt. Filmen lärde oss att sluta skämta om våldtäkter. Och åt tjejer som berättar om våldtäkter.

Ned Beatty ett antal år efter Den sista färden. En klassisk film skriver Lasse Anrell. ”En skola i manlighet. Men filmen lärde oss så mycket mer än det.”
Foto: Gino Domenico

Så här var det: Långt uppe i obygden träffar de fyra männen på några inavlade bybor. De möter Lonnie som spelar banjo som en gud. De möter några andra som är onda. Några är sexuellt fullständigt gränslösa. Och vidriga.

– He has a pretty nice mouth, säger en störd man till en av dem.

– Skrik som en gris, säger en annan.

Och så blir mannen, den knubbige Ned Beatty, faktiskt våldtagen av en inavlad man som kräver att han ska skrika som en gris under akten för att inte bli ihjälslagen och för att det ska vara riktigt upphetsande.

Ned Beatty tvingas verkligen låta som en gris. Dubbel förnedring. Det räcker inte med att du blir våldtagen, du ska kränkas ännu mer.

Det påminner – om vi ska vara ärliga – en del om våldtäkterna och kränkningarna på en kyrkogård i Solna för något år sen.

Jag glömmer aldrig synen när ljuset i biosalongen tändes. Vi 22-åriga värnpliktiga reste oss stilla upp. Ingen skämtade. Ingen skrattade. Ingen var densamma längre. Alla visste exakt hur en våldtäkt kan kännas, rent fysiskt, och kanske också psykiskt. Jag minns att jag tänkte instinktivt att ingen här skulle kunna vare sig raljera eller känna minsta fascination av att tänja sexuella gränser av den typen mer.

Jag minns, framförallt, att aldrig någonsin hade jag sett en lika pedagogisk uppgörelse med kulturella vanföreställningar tidigare.

Nu är Ned död.

Hoppas dock att hans livsgärning lever kvar när det gällde att lära åtminstone en generation män hur man beter sig. Då har Ned Beatty ett evigt liv, värt så mycket mer, nästan på en Moder Teresa-nivå.

Hoppas också att alla kommande generationer små och stora män får se den filmen – på bästa skoltid.

* * *

Louise Edlind Friberg – Malin, alltså – säger att dickpicsen kom i brev hem till henne. Någon hade besvärat sig med att ta reda på var hon bodde. En integritetskränkning bara det.

– Jag blev jättegenerad och jag fattade inte vad det var först. Jag minns att jag började gråta och jag tänkte ”herregud vad är det här?”

Aftonbladet som berättade det här är också grundliga. I en faktaruta om dickpics skriver man, nog så pedagogiskt:

”Oönskade grova bilder som dickpics är mycket sannolikt en form av sexuellt ofredande och därmed brottsliga. Råkar du ut för det polisanmäler du händelsen på telefonnummer 114 14.”

Ann Edliden ger ut sin debutroman som lästs in av Maja Rung. ”Ren Värmlandsporr”, tycker krönikör Anrell.
Foto: Jessica Segerberg/Pressbild och Janerik Henriksson/TT

Veckans Värmlandsporr

Ann Edliden från Karlstad pratade i Nyhetsmorgon i TV4 om sin debutroman ”Någon annans tidsfördriv” i onsdags. Boken är mycket bra, men ljudboken är ännu bättre eftersom fantastiska Maja Rung läser och äntligen pratar hon värmländska. Hennes gestaltning av mamman är ren Värmlandsporr.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.