Om inte Vänsterpartiet till slut ändå backar från sitt misstroende på måndag, så kommer Stefan Löfven (S) att röstas bort från statsministerposten. Detta är helt i sin ordning. Har man inte riksdagens förtroende så så kan man inte leda en regering. Det kallas parlamentarism och är fundamentet för vårt demokratiska styrelsesätt. Att det länge i praktiken varit regeringen som hållit i taktpinnen förändrar inte detta sakförhållande.
"All offentlig makt i Sverige utgår från folket" står det i regeringsformens portalparagraf. Och det avspeglar sig i riksdagens sammansättning. Det kan tyckas som en trivial observation, men praxis har länge varit att vi haft relativt starka regeringar på riksdagens bekostnad. Det har berott på det starka partiväldet, och på att vi under lång tid haft ganska få partier och tydliga block.
I dag är situationen annorlunda. Utan de tidigare klara mandatförhållandena har situationen blivit mer osäker, och en regering kan inte automatiskt påräkna sig stöd för allt vad den företar sig i riksdagen. Och då har vi ändå ett system som gör att det måste till en aktiv majoritet mot för att avsätta statsråd eller hela regeringar, eller för att hindra en regering att tillträda. Likväl har vi mer oreda än förr.
Detta är ett gyllene tillfälle för riksdagen att hävda sin makt, men partierna verkar vara livrädda för riksdagen. Därför har vi fått alla oheliga försök att runda den, genom december- och januariöverenskommelser. Vem vet, i helgen kanske vi får en juniöverenskommelse som gör Vänstern och Centern nöjda, och Stefan Löfven kan sitta kvar.
Vi kan å andra sidan få en sorts återgång till 20-talet, alltså 1920-talet. Svagare regeringar och partier med tätare regeringsskiften, och där politiken avgjordes med förhandlingar i riksdagen, inte i slutna nattmanglingar i sammanträdesrum på regeringskansliet. Det vore faktiskt att föredra, och också det naturliga i en parlamentarisk demokrati.
Regeringen lägger sina förslag i riksdagen och sedan får man i utskotten förhandla fram vad som kommer ut i slutändan. Det borde även med fördel kunna gälla statsbudgeten, men med inbyggda spärrar så att det inte blir överbudspolitik som rubbar budgetbalansen. Riksdagen borde också få mer resurser och på egen hand kunna initiera lagstiftning om den tycker regeringen är saktfärdig. Dagens ordning med tillkännagivanden som regeringen sedan ignorerar är pinsam.
Visst, det vore ovant i Sverige, men det fungerar på liknande sätt i en del andra länder, till exempel Danmark. Vi behöver ett system anpassat efter dagens situation med fler partier och oklarare gränser mellan blocken. Det kräver också att man förutsättningslöst kan förhandla med alla, och ge och ta, och det är väl där skon klämmer för många. Fast att Vänsterpartiet tar hjälp av Sverigedemokraterna för att fälla en rödgrön regering visar att något ändå har hänt.