Stinnerbom: ”Min uppväxt kommer alltid ikapp mig”

Västanå Teater har gett Värmland en musikalisk ton lika personlig som Sven-Ingvars. De årliga uppsättningarna hyllas över hela Norden och musiken är teaterns blodomlopp.

NWT möter Magnus och Sophia Stinnerbom som svarar för musiken, de utgör inte bara en länk mellan tradition och nutid, utan också mellan AC/DC och Selma Lagerlöf.

Nu släpps albumet "Ringen" där Stinnerboms musik får stå på egna ben.

Den inledande låten "Jakten" skulle kunna inleda en "Mission Impossible"-film som utspelade sig i Fryksdalen. En explosiv action där de sedvanliga tekniska attiraljerna och storstadsyrseln ersatts av träsnidade vapen och högoktaniga biljakter längs en slingrande europaväg och grusdammiga skogsvägar.

Nu har dock låten redan ett sceniskt sammanhang, den ingår i Magnus Stinnerboms musik till Västanå Teaters "Löwensköldska ringen". Men nu ska "Jakten" och ytterligare 23 av Stinnerboms kompositioner få stå på egna ben, utanför värmen i teaterns Berättarladan. Till midsommarhelgen släpps ett dubbelalbum – först digitalt och på cd, vinylutgåvan kommer först nästa år – och tanken är att det ska få vara just ett album i Magnus namn, inte musik som nödvändigtvis är kopplad till teaterföreställningar.

– I våra karriärer, säger Magnus Stinnerbom och nickar mot hustrun Sophia, är det först när man får musiken i näven som det känns på riktigt.

Han tummar stolt på ett exemplar av skivan som pryds av akvareller av Lars Lerin som Magnus beskriver som en vän, en idol.

– Musiken har såklart funnits och fått liv genom föreställningarna, men det blir en annan känsla när den blir fysiskt utgiven.

– Det blir ett kvitto på arbetet, tycker Sophia Stinnerbom.

– Just att få hålla musiken i handen blir väldigt känslosamt. Jag älskar den känslan.

Parallellt med görat kring albumet har de arbetat med musiken till "Körkarlen", årets uppsättning i Berättarladan. Det är en intrikat uppgift med många olika aspekter att ta hänsyn till – manuset naturligtvis, men också den typiskt fysiska teater som Västanå blivit känd för i hela Norden. Dans och rörelse är viktiga komponenter när Selma Lagerlöfs roman från 1912 ska få liv på scenen. Magnus komponerar och arrangerar, Sophia har en musikalisk producentroll. Erfarenhet är en av de viktigaste redskapen i verktygslådan, den första Västanå-uppsättningen som Magnus skrev musik till var "Hamlet" 1996.

– På den tiden hade vi ingen egen teater, vi hyrde in oss på Kasernhöjden i Karlstad, minns Magnus.

– Det känns som ett annat liv, det har hänt en del sedan dess.

Berättarladan togs i bruk 1999 och sedan 2000 har Magnus Stinnerbom komponerat musik till samtliga av teaterns uppsättningar.

– I början var grundtanken att skapa en teaterform med utgångspunkt i folkmusikkulturen med allt vad det innebär – musik, dans och dräkter och så vidare. När jag började skriva musik ställde jag mig frågan "Är det här folkmusik nog?". I dag skulle jag aldrig ställa mig den frågan. Om jag överhuvudtaget skulle fråga mig själv något vore det "Känns det här Västanå nog?".

Med tiden har musiken skapat som en egen genre, Magnus pratar om det Västanåiska.

– Och vad som passar in där avgör vi! Magen styr väldigt mycket. Känns det bra där så är det nog bra.

Regisserar föreställningarna gör Magnus pappa Leif Stinnerbom.

– Regissören har en vision om vilken upplevelse som ska förmedlas, vad vi vill säga och varför. Han behöver övertyga mig om sin vision för att jag ska kunna skriva så bra musik som möjligt.

Magnus beskriver en arbetsprocess där många delar ska förmedla en fungerande helhet. Det är först när musiken hamnar på scengolvet som de märker om den lyfter eller inte.

– En låt kan kännas skitbra till manuset, men när vi tar det till golvet så faller det platt, säger Sophia.

– En tänkt startlåt kan hamna i slutet. Det är verkligen ett levande arbete fram till premiär.

Om musiken från början skulle ha en tydlig botten i traditionell folkmusik, har Magnus genom åren hela tiden försökt att utvidga både influenser och sound.

– Folkmusiken är lika nyanserad som rocken eller hårdrocken. Min enda tanke är – låter det här och nu, lyfter det med manuset?

Om du jämför din musik till "Hamlet" med "Körkarlen" 25 år senare, vad finns gemensamt?

– Herregud! 25 år! Oj.

Magnus tystnar fundersamt, Sophia tar över frågan.

– Du har ett eget uttryck, säger hon med blicken på sin make.

– Som är influerat av mycket mer än folkmusik vilket går igen i kompositionerna. Din ton som kompositör har funnits med hela vägen även om det har hänt väldigt mycket. Vi har ju varje år försökt att lyfta musiken ytterligare, nå nya höjder, hitta nya klanger. Aldrig fastna.

"Stor som fan är den!"

I musiken arbetar Magnus ibland med loopar och förvrängning av ljud för att hitta nya klanger och ljudskrymslen. Han berättar om en stor, otymplig sågklinga som har rostat bakom ett av uthusen intill studion. Efter att ha tittat på klingan i 20 år kom dagen då han bar in den i inspelningsrummet och började undersöka vilka ljud som kunde skapas.

– Stor som fan är den! I järn! DIIIIING! WOHOOO, vilket sound! Det lät så gött när jag slog till den. Den var med i musiken till "Eddan".

Han njuter av minnet.

– Mycket av experimentlusten har jag kvar sedan tiden i Hedningarna.

Hedningarna bildades 1987 av den värmländske musikern Anders Norudde och kom att rita om kartan för den svenska folkmusiken. För Magnus Stinnerbom var bandet kanske den viktigaste influensen och under några år var han en av gruppens medlemmar.

– Anders kan hitta på vad som helst. Han hjälper mig fortfarande med att hitta nya sätt att få fram ljud som egentligen inte finns ur instrument. Vad händer om jag sänker det här stränginstrumentet tre oktaver och distar ljudet? Sådana grejer.

Visst måste den här typen av experimenterande vara nödvändigt för att inte hamna i slentrian och upprepning? Inte minst med tanke på den enorma mängd musik du skriver?

– Absolut.

Sophia utvecklar:

– Allt bygger på att ge publiken en wow-upplevelse. Vi måste hela tiden utvecklas, sikta högre. Det är ett viktigt driv.

Där Magnus komponerar och arrangerar tänker Sophia utförande, hur musiken ska förmedlas med bandet.

– Sophia ser jag som min producent. Jag spelar musiken för henne och ofta behövs inga ord, bara ett ansiktsuttryck för att jag ska veta om det är bra eller inte.

Paret skrattar åt de invanda arbetsvanorna.

– En del grejer kan jag tycka mindre bra om för att jag vet hur påfrestande det kommer att vara att framföra, säger Sophia.

– Tänk dig föreställning nummer 47, det är 30 grader varmt utanför ladan och 50 på scenen. Det är många aspekter att väga in.

Det är en omfattande symbios som ska fungera, ändras en liten del påverkar det hela den organism som är föreställningen.

– Verkligen. Det är ju både det som är utmaningen och det som gör arbetet spännande.

"Sjukt tungt och jävligt tight"

Nästa år firar teatern 50 år och de senaste 20 årens föreställningar har genom Stinnerboms musik gjort att många förknippar Värmland med folktonen från de många uppsättningarna. Musiken frammanar en känsla av natur och mystik, bär inte ens ett uns av betong eller asfalt.

– När jag ska lyssna igenom ny musik tar jag på mig träningsskorna och ger mig ut i skogen, säger Sophia.

– Det är där musiken låter bäst, det är också där jag lär mig låtarna, rent mentalt.

En korp kraxar till ovanför våra huvuden och sätter sig i ett träd intill. Katten stryker mot benen och slickar fatet rent från vaniljglass. Magnus tar upp tråden.

– Kanske att skogskänslan, naturen, i musiken har att göra med resten av Västanå. Vi gillar naturmaterial, det ska vara rustika saker. Det är väldigt lite plast och betong i det vi gör. Möjligen stål.

Sophia nickar och fyller på:

– Landskapet gör nog sitt också, det finns en viss magi i Fryksdalen.

Magnus återanknyter till vikten av inspiration från olika håll och berättar hur han hämtade känslan i en indisk poplåt för att gestalta en känsla av mirakel i en egen komposition. Eller hur hårdrocksbandet AC/DC har hjälpt honom flertalet gånger när musiken ska kännas i ansiktet.

– AC/DC är världsbäst på att göra musik som kommer emot dig som en vägg. Alla spelar egentligen samma riff till ett rakt trumkomp, de gör det med en sådan övertygelse att det känns som en maskin snarare än ett band med olika medlemmar.

Han för handen snabbt mot ansiktet för att demonstrera.

– In your face! Jag vet inte hur många gånger jag skrikit "Mer AC/DC!" under repetitioner i ladan. Vissa låtar behöver den attityden för att funka. Samtidigt kommer ingen i publiken någonsin att börja tänka på AC/DC när de hör musiken, men de kommer att få känslan av en ljudvägg. Något som drabbar dem i hela kroppen.

Sophia:

– Sången i AC/DC:s låtar motsvarar melodierna vi spelar på Moraharpor och fioler. Oavsett instrument är principen densamma – sjukt tydligt, sjukt tungt och jävligt tight.

"Slipper vara ängslig"

Även när Magnus Stinnerbom spelat i sammanhang utanför teaterns verksamhet har den där Västanå-tonen följt med som en grundfärg, ett tumavtryck.

– Jag har gjort en hel del turnéer med Anders "Moneybrother" Wendin och vid ett tillfälle fick jag hoppa in med kort varsel för att spela elgitarr, något jag är ovan vid. Då kände jag att shit, jag fixade det där att spela enkel, rak kompgura. Men efteråt i logen sa en av de andra i bandet: "Vilken cool folkmusikstyle du bidrog med!"

Han skrattar gott och summerar insikten.

– Jag kan försöka springa ifrån min musikaliska uppväxt, men den kommer alltid ikapp mig. Vilket är rätt gôtt, för jag slipper vara ängslig för att det jag gör inte passar in i Västanå. Allt jag gör oavsett sammanhang innehåller rätt stabila element som kommer ur folkmusiken. Så jag kan göra vad jag vill, vilket gör det hela bra mycket roligare.

Musiken på albumet som nu släpps rymmer ett brett känsloregister, men Magnus Stinnerbom ser det inte som spretigt, snarare mångfärgat och dynamiskt.

– Låtarna är i första hand gjorda för att få liv på en scen. Men den musik som är med på skivan är utvald för att den fungerar utanför teatern, fristående. Och genom att släppa ett album blir jag liksom klar med just de här låtarna. Som konstnär är man alltid i en framåtgående process, man blir sällan klar med sig själv, sitt eget spel, sina kompositioner. Det känns verkligen skitkul att de här låtarna får ett liv utanför teatern.