Tjugo år sedan slaget om Göteborg

Signerat
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Besinningslöst våld på Avenyn den 15 juni 2001.
Foto: Pontus Lundahl/TT
Det finns inget som påminner oss om tidens gång så mycket som olika sorters årsdagar. I dag är det 20 år sedan de beryktade Göteborgskravallerna.

Det har hunnit rinna mycket vatten under broarna de senaste två decennierna, men ändå känns det inte som om det var så där fruktansvärt länge sedan. Jag var faktiskt där, på plats i Göteborg, för att för NWT:s räkning bevaka EU-toppmötet som också innefattade ett besök av den då nye amerikanske presidenten George W Bush. Detta var några månader innan terrorattackerna den 11 september – en annan monumental händelse detta år – men han var redan kontroversiell. Ett öde han delar med varje republikansk president.

Det hela blev förstås en oemotståndlig magnet för allsköns folk som vill protestera – mot Bush, mot Amerika, mot EU, mot kapitalismen, mot globaliseringen, mot i stort sett allt. Här kan man för övrigt se att det hänt saker sedan dess. I dag är det inte den autonoma vänstern utan snarare den nationalpopulistiska högern som skäller på globalister och EU.

I alla händelser så urartade protesterna snabbt, mycket på grund av en mängd tillresta demonstranter, som fick den fyndiga men likväl korrekta benämningen kravallturister, som inrättade kommunikationscentraler och styrde kravallerna. Självklart fanns det också demonstranter som inte ägnade sig åt våld, men de blev de andras "nyttiga idioter".

Så länge Bush var i staden var det relativt lugnt, för även kravallturisterna var nog högst medvetna om att amerikanska Secret Service inte stillasittande skulle se på när terrorhuliganerna attackerade. Ändå var den svenska polisen så förberedd som den kunde vara, givet förutsättningarna.

Det var först när Bush åkt hem som de stora kravallerna bröt ut den 15 juni. Först försökte demonstranterna tåga mot Svenska Mässan, där EU-toppmötet ägde rum, men blev hindrade av polisen. Då gick de istället bärsärkagång på Kungsportsavenyn och kringliggande kvarter, kastade gatsten, slog sönder skyltfönster och tände eld på saker de hittat, som möbler från olika uteserveringar.

Jag minns hur vi journalister satt som under belägring på mässan och följde direktrapporteringen av vad som föregick inte alltför långt därifrån. En ledarskribentkollega till mig hade gett sig ut och befann sig i anslutning till Avenyn när det hela brakade loss. Huliganerna verkade fullständigt hämningslösa.

Det var en sorgens dag för Göteborg. Jag minns hur bedrövad den lokale sossepampen Göran Johansson såg ut när han på kvällen stod i sin borgmästarkedja och hälsade mötesdeltagare välkomna till en mottagning på Universeum. Jag tyckte riktigt synd om honom, här ville han visa upp sin stad från sin bästa sida, och så blev det så här.

Tidigare under kvällen, när det lugnat ner sig en smula, gick vi ner några stycken till Avenyn och såg förödelsen. Men också motståndskraften hos näringsidkarna, som snabbt plockat fram nya utemöbler som ersättning för de som brunnit upp, så att vi kunde sitta och ta en öl på uteserveringarna. Men eländet fortsatte senare på kvällen en bit bort, när en stenkastande huligan blev skjuten av en polis i ett trängt läge.

Efterspelet blev en infekterad och relativiserande debatt om polisen hade gjort rätt och hur skyldiga demonstranterna egentligen varit. Jag som var där har min bild klar. Med tanke på vad som hände nere i staden så är jag innerligt tacksam över att huliganerna aldrig kom till mässan. Då hade vad som helst kunnat hända.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.