Politiska pekpinnar utarmar konsten

Ledare
PUBLICERAD:
Vår kulturellt approprierande kulturminister Amanda Lind (MP).
Foto: Claudio Bresciani / TT
Den 10 juni överlämnade Myndigheten för kulturanalys rapporten ”Så fri är konsten” till kulturminister Amanda Lind (MP). Den konstaterar att politisk styrning hämmar den konstnärliga friheten. Det kan exempelvis bero på att jämställdhet, hållbarhet och mångfald direkt eller indirekt ställs upp som mål.

För att kunna få bidrag till sin verksamhet anpassar kulturskapare sitt arbete för att motsvara ideologiskt framtagna kriterier. De kulturaktörer som vill överleva färgas av det som efterfrågas politiskt.

Någon kanske nu invänder att våra folkvalda har rätt att bestämma över pengar som de delar ut. Men då måste man förstå att andra politiker också kommer att innebära en annan inriktning på kulturlivet. Systemen för kulturbidrag bör utformas så att man skulle känna sig tillfreds även om det parti man tycker sämst om fick egen politisk majoritet.

Vi bör också betänka att pengarna som politikerna delar ut inte uppstod ur ett vakuum. I själva verket är det skatteintäkter som är resultatet av människors idoga arbete. Att ta ut skatt och sedan använda pengarna till att via teaterscenen, filmduken eller konstgalleriet uppfostra medborgarna är inte särskilt sympatiskt.

Den politiska styrning vi ser har förmodligen uppstått för att man önskat ett kulturliv som ifrågasätter invanda sanningar. Men konsekvensen blir att de normer som redan är i samklang med tidsandan reproduceras om och om igen.

Det ironiska är att det som i dag uppfattas som extremt politiskt är att premiera konst som är opolitisk. Vi lever i en tid då nästan allt skall problematiseras och ofta även censureras.

Identitetspolitiken har tagit ett starkt grepp om kulturlivet. Plötsligt höjs det krav på att bara den som har en levd erfarenhet av något kan berätta om det. Ett resonemang som går rakt emot allt som konsten genom historien har eftersträvat. Det magiska med kulturupplevelser är ju att de kan vara så verkliga och så omskakande, även fast de beskriver sådant vi själva inte har en relation till.

Något annat som fått fäste är idén om kulturell appropriering. Att den som inspireras av, eller lånar från, andra kulturers uttryck gör sig skyldig till ett förtryck. Återigen ett tankegods som står i konflikt med hur vi i alla tider har sökt nya konstnärliga vägar. Och framförallt en logisk kullerbytta. Om någon i Korea eller Brasilien börjar intressera sig för svensk folkmusik blir vi inte fråntagna något. Vår kultur finns ju kvar även om den sprider sig till andra delar av världen.

”Allt är inte politik. Och det mesta är onyttigt” konstaterade Maria Ludvigsson i en artikel där hon berättade om de personer som i hemstaden Malmköping hade öppnat hennes ögon för musikens och litteraturens värld (SvD 2/9 2018). Det är när vi inte kräver att konsten skall vara nyttig som den på riktigt kan fördjupa vår tillvaro.

Ett Sverige utan regissörer, bildkonstnärer och kompositörer vore ett själsligt fattigare land. Att stötta konst ekonomiskt är en i sammanhanget liten kostnad som ger oss väldigt mycket tillbaka.

Men om politiker blir för klåfingriga reduceras konsten till ett verktyg för andra syften. Kreativiteten dödas när allt mer handlar om att tillfredsställa politiska kommissariers önskemål. Om politiker vill att konst skall berika våra liv gör de klokt i att hålla sig på armlängds avstånd.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.