President Bidens försök att slå ut skatteparadisen med en global företagsskatt är ett hot mot svenska skattebetalare., skriver Blanche Sande.
Den amerikanska Bidenregeringen är i full fart med att genomdriva en internationell minimiskatt på företag. Målet är minst 15 procent. Vid sidan av schweiziska myndigheter, som provocerats av att Biden i sammanhanget kallade Schweiz ett skatteparadis, är få upprörda.
Det borde vi vara. Skatteparadis är nämligen inte paradisöar med stränderna fulla av snåla multimiljonärer som inte vill dela med sig av sitt välstånd, medan resten av oss sitter fast under den svenska skattebördan. Skatteparadisen är en säkerhetsventil i skattesystemet, som genom att erbjuda en fristad för de rikaste avskräcker vår regering från de värsta skattehöjningarna.
Att fly till en skattefristad är en dyr, komplicerad juridisk process, vilket innebär att det i huvudsak är personer och företag med ansenliga resurser som gör det. Samtidigt är det just dessa individer och företag vars plånböcker är allra mest attraktiva för staten.
När skattetrycket når en punkt då dessa människor och deras verksamheter börjar flytta utomlands, blir det riskabelt för staten att höja skatten ytterligare. En motsvarande mekanism förekommer förstås i mindre skala även bland vanliga dödliga, som förr eller senare når en punkt där det känns mer värt besväret att skatteplanera eller ta ledigt än att jobba för en löneökning. Men det blir betydligt mer iögonfallande när de rikaste av de rika börjar lämna landet.
Detta skedde i Sverige på 1970- och 80-talen. Efter ett halvt decennium med närmast obrutet socialdemokratiskt maktinnehav var skatterna i allmänhet givetvis skyhöga, men framför allt var det arvsskatten och hotet om löntagarfonder som fick bägaren att rinna över.
Tetra Pak-grundaren Ruben Rausing flyttade utomlands 1982; hans revisorer hade kommit fram till att skatten på hans arv i Sverige skulle bli minst 100 procent av företagets värde, enligt Sven Rydenfelt i Sagan om Tetra Pak (1995). Ägarna till H&M, Bonnierföretagen, Kinnevik/Fagersta, Securitas och många fler flyttade också. En granskning Veckans Affärer gjorde 1984 visade att över 1 100 personer hade fört ut summor på minst en miljon kronor vardera ur landet – omkring sex miljoner i dagens penningvärde – de senaste tio åren.
Säkerhetsventilen fungerade. När löntagarfonderna till slut infördes var det i urvattnad form, och på 1990-talet avskaffades de. Skatteflykten var förstås inte den enda orsaken, men det går inte att avfärda dess betydelse. Att de rikaste kunde flytta skyddade även oss som inte har resurserna att följa efter.
Det är därför Joe Biden vill införa en global minimiskatt. Demokraterna planerar att höja den amerikanska företagsskatten med en tredjedel, från 21 till 28 procent. De vet att det driver företag utomlands. Så för att slippa ta konsekvenserna av sin egen politik vill de få alla andra länder att höja skatten, så att amerikanska företag inte ska ha något alternativ till att öppna plånböckerna ännu lite till.
Förra veckan samlades finansministrarna i USA, Storbritannien, Kanada, Tyskland, Frankrike, Italien och Japan i London för att diskutera den amerikanska Bidenregeringens förslag att införa en global minimiskatt på företag. Mötet resulterade enligt Bidens finansminister Janet Yellen i ett ”betydelsefullt åtagande utan motstycke” som ger ”enormt momentum mot att uppnå en robust global minimiskatt på minst 15 procent”.
Det beskrivs som ett sätt att komma åt de multinationella jätteföretagen. Facebook och Google lyfts listigt fram som exempel – företag som det är lika svårt att sympatisera med för marknadsliberaler och konservativa som för socialister
Men konsekvenserna av en 15-procentig skatt på internationella storföretag kommer att sippra ned till din vardag. Om skatteparadisen går under förlorar inte bara de som har flyttat sina finanser till Caymanöarna eller Bahamas. För om inte de rikaste kan fly till skatteparadis, vad ska då hålla skattehöjarna tillbaka?
Blanche Sande
Fri skribent