Blott Sverige svenska kriminella har

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
I veckan som gick drog Operation Trojan Shield ihop fiskenätet och 800 riktigt fula fiskar fastnade, varav 155 tillhör Sverige. 155?!
Men det är väl där vi är nu.

Jag har en gammal kompis som jobbar som polis i Stockholm. Han var här och hälsade på nyligen och vi pratade om hans arbete. Han höll på att bli helt skogstokig på att polisen i Sverige inte har rätt verktyg för att bekämpa den galopperande gängkriminaliteten och att rättsapparaten inte fungerar. Bland annat har det för den enskilde inga negativa följder att tiga sig igenom vartenda förhör eller vittnesmål och folk döms till de mildaste straffen även om det finns utrymme för högre straff.

Det som fick honom halvt i falsett var dock straffrabatten: om du redan står åtalad för till exempel tre brott fast du har begått eller begår ännu fler, så kommer du knappt få någon påföljd för de andra brotten. Straffrabatten kickar in och gör att du lika gärna kan begå fler grova brott när du så att säga ändå håller på, för straffet kommer bli detsamma.

Min kompis är inte ensam om att tycka att detta är ett problem. För två veckor sedan presenterade Justitiedepartementet betänkandet ”En stärkt process och en ökad lagföring”, en utredning vars syfte har varit att se över hur man kan stävja gängkriminalitet. Utredningen innehåller flera förslag som exempelvis tredubblat straff för att försvåra en utredning och att Sverige bör införa ett system med kronvittnen (alltså att du får lägre straff i utbyte mot att du ger upplysningar).

I ett nyligen förhandspublicerat kapitel ur den kommande antologin ”Ingen anledning till oro (?)” från SOM-institutet vid Göteborgs universitet kan man läsa att kriminalpolitik har blivit en fråga som engagerar. För 15 år sedan var det ingen stor fråga, de senaste åren har intresset ökat enormt. Allra mest hos väljare till höger på den politiska skalan, men även i mitten, och så pass mycket att forskarna spekulerar i om detta kanske blir en viktig fråga i valet nästa år.

För tjugo år sedan var min vän och jag på en reportageresa till Grönland. Vi skrev bland annat om det grönländska rättssystemet, vilket då var beskaffat på ett helt annat vis än något annat vi hade hört talas om. Idag är Grönland mer likt resten av Europa och Nuuk har numera ett eget fängelse, men då var det på det viset att de som dömts för de allra grövsta brotten, som mord till exempel, de skickades till fängelser i Danmark för att avtjäna sina straff, de andra fick vara kvar på öppna anstalter på Grönland.

Dagtid arbetade de dömda ute i samhället som till exempel snickare, på nätterna var de inlåsta. På så sätt tappade de inte kontakten med samhället men fick ändå ta en del av straffet, det vill säga att frihetsberövas. Anstaltsdirektören berättade för oss att den här traditionen kom från det gamla Grönland. De var ju inte så många och varje individ ansågs vara för värdefull för att dödas eller förvisas för sina brott. Istället skulle folk socialiseras, så den som dömdes kunde till exempel få till straff att leva med en fiskarfamilj och skulle då delta i det dagliga arbetet ett visst antal månader eller år.

Jag tyckte det där var så oerhört sympatiskt, ända tills vi pratade med en kvinna som berättade hur hon en dag vände sig om i kön på Pisiffik (typ Ica) och bakom henne stod den som våldtagit henne. Hon såg honom överallt hela tiden, för Nuuk är väldigt litet, och det är ju inte jättesvårt att förstå att hon inte mådde så bra av det. Hon var kluven, men tyckte det hade varit skönt om han hade låsts in.

Operation Trojan Shield var en internationell polisinsats som kulminerade den 7 juni 2021 när mer än 800 personer greps i 16 länder.
Foto: Denis Poroy

Den historien hänger ju inte alls ihop med gängkriminaliteten i Sverige, den var mer ett försök att illustrera att brott och straff är komplexa saker och att en del också handlar om vad vi medborgare kräver/önskar i form av vedergällning och andra påföljder. När vi vill se strängare straff, handlar det då om att det är mer effektivt eller handlar det om vår lust att straffa? Eller kanske både och?

I debatten hör man att strängare straff inte ”hjälper”, men man hör också att de visst hjälper. Sanningen är nog att båda har rätt. Strängare straff verkar inte ha den avskräckande effekt man kanske gärna hade sett, samtidigt är det ju svårare för den som sitter inlåst att begå nya brott, och i allmänhet är det en relativt liten klick som begår de grövsta brotten. Plus som sagt då, värdet i vedergällningen.

Vilken som är den mest effektiva och rimliga vägen att gå i allt det där vet jag inte, och det vet väl knappt någon annan heller, eftersom grov kriminalitet och maffia finns i precis hela världen, oavsett hur straffskalor och rättsväsende är beskaffat, och inte heller är det ju särskilt vanligt att grovt kriminella plötsligt ser ljuset och blir förskollärare istället för mördare.

Men så här kan vi inte ha det. Oavsett var man själv befinner sig på den politiska skalan kan man ju inte tycka att det är rimligt att Sverige står för nästan 20 procent av the bad guys när FBI fångar buset och att de kriminella nätverken aldrig saknar påfyllning av småkillar.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.