– Mobilen var min enda vän, säger Maja Eriksson, 17, när hon tänker tillbaka på sin högstadietid.
Efter år av mobbing har den sociala fobin tagit över stor del av hennes liv. Hon kämpar också dagligen med anorexi, dålig blodcirkulation och panikångestattacker. Något hon får dämpa med medicin.
Saker vi inte pratar om
Ny artikelserie i FT
Saker vi inte pratar om. Det vill FT belysa med en ny artikelserie. Vi kommer skriva om skambelagda och känsliga ämnen. Sådant vi i vanliga fall kanske inte öppnar upp oss om - men som vi i högsta grad borde. Först ut är 17-åriga Maja Eriksson och hennes föräldrar som berättar om de psykiska och fysiska konsekvenser som drabbat familjen efter flera år av mobbing.
Maja sitter på trappan utanför hemmet i Ekenäs, Lesjöfors - en plats hon sällan lämnar.
– Ska verkligen en 17-årig tjej behöva hamna på botten och äta sömnmedicin och anti-depressiva? Jag kan förstå att man hamnar där om till exempel en närstående råkar ut för en olycka eller dödsfall, men in på grund av mobbing, det gick så långt att hon tappade livslusten, vi tampas fortfarande med det här. Vi är i Karlstad på BUP och hos psykologen minst en gång i veckan, säger mamma Camilla.
Trots sin sociala fobi vågar ändå Maja nu berätta sin historia. Hon har fått nog och vill stå upp för själv och med sin berättelse kanske kunna hjälpa andra i liknande situationer.
– Vi vet fler på skolan här som mår väldigt dåligt som inte vågar vara där, skolan ska ju vara en trygg plats för eleverna. Men alla värdegrunder skolan står för är bara tomma ord på ett papper, tillägger mamma Camilla.
”Rent helvete”
Från mitten av årskurs sju till sista skoldagen i nian beskriver familjen som ett rent helvete.
– Det var som att trycka på en knapp efter skolavslutningen i nian, då kom allt i fatt, säger mamma Camilla.
Allt började med en planerad tjejkväll hemma i Ekenäs. Maja hade bjudit in sina kompisar för en trevlig kväll.
– Vi hade köpt massa mat och godis men fem minuter innan hörde tjejerna av sig och hade bestämt att de skulle gå till en annan tjej istället. Där satt Maja ensam kvar, berättar Camilla.
Maja förstod egentligen inte vad som hände men efter den incidenten väntade år av utfrysning.
– Den kvällen var startskottet. Om inte föräldrarna hade underblåst situationen utan låtit tjejerna reda ut det själva, så hade flickorna säkert löst det. Då hade det inte blivit så här stort, säger pappa Thomas, och tillägger att han inte tycker att ansvaret ska läggas på barnen - utan på de vuxna:
– Det är de vuxnas ansvar att se till sina ungdomar och att lära dem hur man beter sig.
Han och Camilla riktar skarp kritik mot skolan och hur de har skött situationen.
– Skolan har stått totalt handfallen. Eleverna har skolplikt trots vad de går igenom - men barnen har ju inget fackförbund som vi vuxna har, utan måste fortsätta att vistas i den miljön vare sig de vill eller inte. Jag är så fruktansvärt besviken. Jag har varit i kontakt med skolan flera gånger men det har inte hänt någonting, säger Camilla.
– Det var totalt stiltje. Den enda som stått upp för Maja på skolan var hennes mentor. Hon försökte i alla fall men hennes händer var bakbundna, förklarar Thomas.
Både Thomas och Camilla har varit i kontakt med skolledningen för att försöka få hjälp. Svaret de fick beskriver de som häpnadsväckande.
– De sa till oss ”Har ni försökt att byta skola?”, berättar de och skakar på huvudet.
Efter att Maja slutade nian tog hon själv kontakt med rektorn på skolan. FT får ta del av hennes brev:
– Det hände ingenting när de fick brevet. För dem försvann väl alla skolans bekymmer när Maja väl slutade nian.
”Ärr för livet”
När Maja var liten var hon en gladlynt person som älskade att ta kontakt med andra människor. Nu beskriver mamma Camilla henne som inbunden och tyst.
– Det här drabbar hela familjen, och det sätter ärr för livet, säger hon och Maja tillägger:
– Jag har missat mycket, jag vill inget hellre än att ha ett normalt tonårsliv. Nu är jag rädd för att ta kontakt, jag är rädd för att bli bränd igen.
Efter incidenten med tjejkvällen minns Maja och hennes föräldrar flera andra händelser.
– Alla hennes tjejkompisar gjorde saker tillsammans, men ingen frågade Maja om hon ville vara med, hon var bara luft för dem, totalt utfryst, berättar Camilla och Thomas tillägger:
– Sedan skulle det bli en fest efter skolavslutningen och alla blev bjudna förutom hon. Det fanns dock de som tyckte att de var bedrövligt att Maja inte fick komma - men de vågade inte säga ifrån.
Inte ens hemma i hennes skyddade sfär var Maja fredad.
– Jag brukade få fula meddelanden. Det stod bland annat ”Vi mår illa när vi ser dig. Du är så äcklig”. När man är så ensam som jag varit börjar man starkt tro att det är en själv det är fel på.
Kämpa sig tillbaka
Än idag så är hemmet den trygga platsen för Maja, hon har därför fått hjälp så att hon kan läsa sina gymnasiekurser hemifrån.
– Hon går på gymnasiet men det är distansundervisning som gäller, förklarar Camilla.
Maja försöker dagligen att kämpa sig tillbaka men blir ständigt påmind om vad hon gått och går igenom.
– Jag tänker ofta på det som varit så jag tar fortfarande skada av det.