Kerstin och Michael Still flyttade från Berlins utkanter rakt ut i den värmländska landsbygden på grund av – alpackor. I år är det tio år sedan paret startade Vallarna alpackor ett par mil norr om Sunne.
– Det var ju typiskt med det här vädret, säger Kerstin Still och pekar irriterat upp mot en blygrå himmel och ett ihållande regn när hon tar emot på gårdsplanen.
Gården i fråga ligger en bra bit upp på skogen, norr om Sunne och öster om Övre Fryken. Här driver det tyska paret Kerstin och Michael Still besöksgården Vallarna alpackor, med påfåglar, katter, diverse olika höns, ett gäng marsvin, en hund och en kanin. Och så alpackorna förstås, tolv stycken, sex honor, en tjur och fem valackar.
– De är inte riktigt till sin fördel just nu när de är alldeles blöta, säger Kerstin.
Det är något orättvist. Alpackorna må vara rätt blöta i luggen, men det är ett tämligen gulligt gäng som möter upp i hagarna och tittar skeptiskt på både kameror och paraplyer. Pelletshinken är däremot populär.
Startade 2012
Paret Still kom till Värmland för tio år sedan och startade alpackegården 2012.
– Vi hade gått på utställningar och kurser om alpackor och ville starta något eget. Vi bodde utanför Berlin och hade letat efter en gård i Tyskland, men vi blev inte riktigt nöjda där, säger Kerstin.
Paret bestämde sig istället för att börja leta efter ett ställe i Mellansverige. Men det tog tid innan de hittade rätt. Alpackor kräver betesmarker och de flesta gårdarna hade skogsmark snarare än fält.
– Vi letade i omkring två år. Det var inte så lätt, vi visste inte riktigt hur allt fungerade i Sverige med köp och budgivning och sånt, säger Kerstin.
Hon är i grund och botten trädgårdsmästare och florist och jobbade i ett labb för vattenväxter i Tyskland. Maken Michael jobbade som byggledare och har i dag eget företag som snickare i Sverige.
Gården utanför Sunne hittade de 2011.
– Vi var tvungna att bygga hagar och sådana saker först, men vi skaffade tre alpackor 2011. Runt 2012 började vi ha lite visningar och lite vandringar, säger Kerstin.
Vandringarna med alpackor är för tillfället inställda på grund av pandemin, men paret hoppas kunna återuppta dem när smittläget lugnat sig. Pandemin har överlag slitit på verksamheten.
– Det går ju aldrig över, det bara fortsätter, säger Kerstin.
Svårt i början
Nu har dock båda fått första vaccinsprutan.
– Det är bra att ha en lite äldre gubbe, säger Kerstin och skrattar.
2012, när de drog igång verksamheten, gick det dock utmärkt att arrangera vandringar, men det var tungt för verksamheten i början.
– Det är svårt i Värmland. Under sommaren kommer det en del folk, men under vintern är det lågt.
Besökarna började strömma in så småningom och verksamheten har dessutom fler ben att stå på. I gårdsbutiken säljs garn och diverse produkter gjorda av alpackaull. Och även alpackatvål.
– Jag gör tvål på alpackekeratin. Det här är naturligtvis inget det slaktas några alpackor för, säger Kerstin och skrattar.
En del av keratinet finns i ullen och kan tas tillvara när ullen tvättas efter den årliga klippningen. Alpackor fungerar som får på den ledden att de behöver klippas kontinuerligt. Tvålen får sen – precis som ullen – samma färg som alpackan. En ljus tvål kommer från en ljus alpacka.
– Vi försöker ta tillvara ullen också, men ibland är det svårt för de tycker om att rulla sig i halmen.
Fika med alpackor
Ryggullen, som är den finaste, skickar gården till ett kvalitetsspinneri. Kerstin spinner och väver också en del själv. Ibland åker paret på marknader - och plockar med sig ett par alpackor - och på sommaren finns det en del egenkokta marmelader från gårdens bärbuskar i butiken.
Men den stora delen av verksamheten är alpackebesöken. Gården har normalt öppet varje lördag, men under pandemin gäller förbokade besök per mail eller telefon och max sex personer åt gången. Men då kan man fika i alpackehagen.
– Vi har ett stort picknickbord dit folk kan ta med sig fikakorgen och så släpper vi ut antingen stona eller pojkarna. De är jättenyfikna och vill komma fram och undersöka, säger Kerstin.
En stor del av alpackorna är födda på gården och ålderskvinnan i flocken, Chikaruma, har hunnit bli hela 19 år. Och det är ett nyfiket gäng som kommer fram och hälsar, även om mattes paraply är en aning läskigt.
Alpackor är flockdjur och används ibland som terapidjur. På goda grunder.
– De är väldigt känsliga för om det är små barn eller funktionshindrade som kommer, då brukar de vara noga med att komma nära och hälsa, säger Kerstin.