Det finns dock skäl att fråga sig om inte våra beslutsfattare faktiskt betraktar Sverige utanför storstadsområdena som just skräpytor, skriver Lars Anders Johansson.
Det såg nästan ut som en tanke: under samma vecka meddelade Stora Enso att de avser lägga ned pappersbruket i Kvarnsveden utanför Borlänge efter 120 år. Samma vecka firade miljöpartister i Stockholm med tårta och skadeglada miner beslutet att lägga ned Bromma flygplats, nav för inrikesflyget i Sverige.
Bruket anlades vid Kvarnsvedsforsen för att kunna dra nytta av vattenkraften. Förnyelsebar energi innan det blev trendigt med andra ord. Orsak till nedläggningen uppges vara vikande efterfrågan på magasinspapper. Fabriksnedläggningen är bara en i raden på senare år och ger en föraning om framtiden på många orter om innerstädernas miljörörelse, som har mycket lite med den faktiska miljön att göra, får sin vilja igenom.
För några år sedan myntade ekonomen Kjell A Nordström begreppet ”skräpytor”, för att beskriva platser där den industriella glöden falnat och maskinerna stannat: bruksorter där bruket lagt ned, med övergivna industritomter och tomma butikslokaler.
”Skräpytor” var en ordlek från engelskans ord för rymdskrot – space junk – det vill säga den ökande mängd gamla satelliter och andra föremål som vi människor lämnat kvar i omloppsbana runt jorden. Kastar man om orden får man junk spaces – skräpytor – det vill säga platser som förvandlats till skrot under den industriella epoken.
Nordströms poäng, om hur de gamla industrisamhällena betalar priset för den samtidiga centraliseringen och globaliseringen av ekonomin, gick många förbi. Istället kom begreppet ”skräpytor” att leva sitt eget liv och blev för många boende på landsbygden en symbol för storstadselitens nedlåtande syn på deras verklighet och livsstil.
Det finns dock skäl att fråga sig om inte våra beslutsfattare faktiskt betraktar Sverige utanför storstadsområdena som just skräpytor, platser utan värde annat än som rekreationsytor för storstadsbor eller möjlig uppställningsplats för vindkraftsanläggningar. Vad landsbygdens befolkning anser om saken intresserar föga. Regeringen vill avskaffa det kommunala vetot för vindkraftsetableringar. De boende på orten ska berövas sitt skarpaste vapen i försvaret mot de skattesubventionerade vindkraftsexploatörerna.
Samtidigt pågår en intensiv kampanj mot det svenska skogsbruket. Medan de storskaliga vindkraftsetableringarna framställs som det yttersta goda skildras landets 300 000 skogsägare som miljöbovar av yttersta slag. Möjligheterna att äga och bruka skog kringskärs genom ständigt nya regleringar. I förlängningen väntar fler fabriksnedläggningar.
För mer än ett sekel sedan drog människor norrut under den industriella revolutionen för att slå mynt av de oexploaterade naturtillgångarna. Tidigare glest befolkade landsändar fylldes av människor, industrier och framtidshopp. Den närmast koloniala baksidan av utvecklingen har skildrats av idéhistorikern Sverker Sörlin i dennes avhandling Framtidslandet (1988).
En avgörande skillnad mot då är att dagens kolonialisering av landsbygden inte behöver särskilt mycket arbetskraft. De boende betraktas snarare som ett problem, som grus i maskineriet, när fjäll förvandlas till industrilandskap med vindturbiner högre än Turning Torso. Det krävs ingen större fantasi för att inse vad det kommer att bli av dessa anläggningar när vindkraftsboomen blåst över och skattesubventionerna sinat. Just det, skräpytor. (SNB)
Lars Anders Johansson
Poet, musiker och journalist