Även irriterande partier behövs

Ledare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Svåra att gilla.
Foto: Stefan Jerrevång/TT
I höstas gick Håkan Hagwall ur tiden, vid en ålder av 78 år. Han hade bland annat varit chef för Svenska Dagbladets ledarsida. Han uttalade en gång dessa bevingade ord: ”Det kommer alltid, förr eller senare, i varje politiskt tänkande varelses liv en tidpunkt då man börjar hata Folkpartiet.”

Hat är ett starkt ord och rimligtvis gjordes formuleringen med glimten i ögat. Självgodhet är inte något som bara återfinns i partiet Liberalerna. Men den tenderar att bli extra irriterande när den uppenbarar sig bland just det partiets företrädare.

Således finns säkert en och annan moderat och kristdemokrat som ler i mjugg över det usla väljarstödet som noterades för Liberalerna i senaste SCB-mätningen: 2,5 procent.

Men att L riskerar att åka ur riksdagen är inget att glädjas åt. Dels för att det försämrar möjligheterna för moderatledaren Ulf Kristersson att bli Sveriges nästa statsminister. Dels för att svensk politik mår bra av en mångfald av politiska partier.

Det finns en tendens i svensk politik att alla partier söker sig mot mitten. I den svenska mentaliteten ligger en dragning mot konsensus och en ovilja till konfrontation. Det är på många sätt en egenskap som har gagnat vårt land väl, men den har också bidragit till att göra svensk partipolitik vansinnigt tråkig.

När statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson på sin blogg myntade begreppet ”åsiktskorridoren” (10/12 2013) pekade han på hur det finns åsikter som är vanligt förekommande bland medborgarna men som ingen företräder i det offentliga rummet.

Å ena sidan kan man då hävda att den representativa demokratins styrka är just att skapa en tröghet. Det finns en poäng i att människor väljs till politiska uppdrag och kan ägna sin tid åt att fördjupa sig i frågor. Ett samhälle där vi genom direktdemokrati fick rösta om varje enskild sakfråga skulle snabbt spåra ur eftersom ingen behövde stå till svars för det kaos som snart skulle uppstå.

Å andra sidan är det så att om klyftan mellan vad vanligt folk tycker och vad som är salongsfähigt bland de som har politiken som sitt levebröd blir för stor uppstår en besvärlig spänning. Den spänningen kan leda till att nya partier kommer in i riksdagen, vilket rent principiellt inte är något negativt. Men den kan också leda till ökad populism och politikerförakt.

Därför är det angeläget att det bland riksdagens partier finns en rik flora av politiska idéer och viljor. Likaså är det viktigt att partipiskorna inte viner så hårt att det blir omöjligt att yttra tankar som inte passerat partikongressens voteringar.

Märkligt nog har Förenta Staterna med sitt tvåpartisystem i många avseenden en större spännvidd av åsikter inom respektive parti än vad Sveriges riksdag som helhet uppvisar.

Vad gäller Liberalerna borde det finnas utrymme för ett parti i Sveriges riksdag för de som vill ha liberal politik utan att sitta i knät på Socialdemokraterna. Även om man önskar ett starkt borgerligt block är det inget att eftersträva att samtliga borgerliga partier blir karbonkopior av varandra. Väljarna vill ha mer att välja mellan än vilken partiledare som har de tjusigaste bilderna på Instagram.

Så även för den som lägger sin röst på M eller KD finns det ett värde i att L klarar sig över riksdagsspärren. Vill man bara ha vänner som är som man själv kan man lika gärna umgås med sin egen skugga.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.