Mordmisstänkt som femåring: Robin vädjar förgäves om hjälp från psykiatrin

Robin Dahlén var bara fem år när han och hans storebror stämplades som mördare av polisen. Den falska anklagelsen ljöd som en livsfarlig hemlighet genom hela hans uppväxt.

En skadskjuten barndom, som satt djupa spår. Nu bad han om hjälp från psykiatrin, för att reda ut svårigheterna.

Det blev blankt nej.

– Jag gapskrattade.

”Enligt remissen framkommer inget som ligger till grund för behandling inom specialistpsykiatri...”

Han skrattade, kunde inte annat. Det var, säger Robin Dahlén, som att få svar från en utbildning man sökt, och tyvärr inte kom in på den här gången. Men avslaget från psykiatrin i Arvika handlade om - ja- liv och död.

– Tankarna har funnits där. Att bara få försvinna, hoppa från en bro. Men jag kan inte göra det mot familjen, jag kan inte vara så självisk.

Panikattacker

Remissen, den som inte ligger till grund för behandling inom specialistpsykiatri, var en egenremiss. Robin Dahlén vädjade om en utredning, för att äntligen kunna få hjälp med allt detta som jagat honom genom livet och sömnlösa nätter.

Han berättade för dem om ångest och panikattacker som härjat hans själsliv sedan har var liten pojke.

– På ett sätt har jag hatat mig själv, men ändå inte. Eller så här: jag hatade inte mig själv, men jag hatade att vara mig själv för det som hänt.

En femåring, som tillsammans med sin lillebror, anklagas för att ha dödat fyraåriga Kevin. Nyheten väckte bestörtning långt utanför landets gränser, och konverterades till en tung hemlighet för familjen att bära.

– Jag lärde mig spela roller, säger Robin Dahlén. Jag var tvungen att passa in, för om man stack ut på något sätt var man rädd att avslöja sig.

– Att aldrig få vara sig själv... Det var mycket ångest hela tiden.

Han minns Kevin, hur de sladdade runt på sina cyklar.

Och han minns mycket från polisförhören, som upprörde så många när dokumentären om Kevinfallet sändes.

Men han har inga minnen av hur Kevin dog.

– Vad finns det för bevis?! Hur vet dom att det var vi?!

Robin Dahlén var runt 13 när han stod och skrek på sin pappa och styvmor hemma i Vålberg. Hur? Varför? Han ville veta, men de vuxna hade inga svar att ge.

– De var tillsagda att inte prata med oss om det.

Hans pappa försökte ändå, förgäves, att få ut förundersökningen.

– Jag började gräva själv, blev som besatt. Jag kunde inte tro det, och jag hittade ingenting som pekade ut oss. Men å andra sidan: det var ju ändå polisen som dömt mig, och för något så allvarligt som mord - då kan det väl inte vara fel...

En liten pojke, anklagad för att ha dödat sin bästa vän. Och det fanns ingen han kunde prata med.

Det är klart att det kostade på.

När ångesten kom och tankarna rev gick han ut med klubban och sköt mot mål, sköt och sköt. Han cyklade och körde motocross, och cyklade igen och sprang tills kroppen vek sig och tankarna äntligen tystnade.

– Jag blev träningsnarkoman. Slet ut mig själv, tills jag inte orkade tänka.

Så har han fortsatt genom livet.

– Jag har gått upp på morgonen och varit vaken den dagen, hela natten och en dag till. Jag måste vara helt slut för att orka sova.

Tankarna virvlar i hans huvud. Han beskriver hur en tanke kommer, intensiv och genomträngande, så en till och en till, och alla på en gång, det går fort och djupt, otyglat, hejdlöst.

Meningslöshet

Pojken som inte fick vara sig själv tyckte mycket om lagsporter, han blev riktigt bra på hockey, innebandy och motocross, och snart också så duktig att han kunde tjäna pengar på datorspelet Counter strike.

– Jag ville bara ösa på, samtidigt hade jag en känsla av att det går inte ändå. Det är ingen idé.

Han tappade intresset för skolan.

– Jag är han och det är meningslöst. Vad jag än gör kommer jag alltid att vara Robin som dödade Kevin. Ju äldre jag blev, desto mer struntade jag i allt. Jag ville bara göra det som var roligt.

Det blev ingen riktig ordning på arbetslivet heller. Robin Dahlén har aldrig fått någon hjälp från den offentliga psykvården. Han har på egen bekostnad gjort några försök med privatpraktiserande terapeuter, för att få hjälp att hantera effekterna av sin psykiska ohälsa.

– Två privatpraktiserande terapeuter har sagt att de ser en hög grad av ptsd hos mig, men det har aldrig dokumenterats.

Nu vill Robin Dahlén slippa ångest, panikattacker och vilt virvlande tankar. Han vill få sova gott och fungera i vardag och arbetsliv.

Drömutbildning

Han har tagit tag i sitt liv och sina drömmar, börjat på kockutbildning och ska öppna en egen restaurang i Arvika.

Det var därför han satte sig ner och skrev remissen. Han mår så dåligt psykiskt, och har gjort det sedan han var liten, och han vill ha hjälp.

– Jag skulle vilja ha en full utredning: add, adhd, ptsd, aspergers....

Andreas Slätt, författare till den uppmärksammade boken om Kevinfallet, har blivit nära vän med Robin Dahlén och de andra i familjerna som drabbats av Kevins död och de felaktiga anklagelserna. Han vet mer än någon annan vad dessa familjer varit igenom, och kan inte förstå varför det är så svårt att få hjälp.

Nätverk som stöttar

Men de har varandra, allesammans, och stöttar i stort som smått när livet kränger.

– Det är vårt lag, säger Robin Dahlén.

– Om det är något som brinner är vi först på plats för att släcka, säger Andreas Slätt. Men det fungerar lika bra åt andra hållet också, när det är något som är bra delar vi det.

Andreas Slätt och Robin Dahlén skrattar och skojar. Jargongen är rå men go’ på det sätt som den bara kan vara mellan två som känner varandra väl. När samtalet blir tungt rullas humorn ut som brandsegel.

– Humorn måste finnas också i det mörka, säger Andreas.

”Ring vårdcentralen”

I ett uppmärksammat reportage i förra veckan berättade Patrik Skog, Kevins pappa, tillsammans med Andreas Slätt om sveket från psykvården. När Patrik Skog i påskas förlorade sin bror, sin bästa vän, rasade han på nytt ner i en djup depression och vände sig till psykiatrin i Arvika för att få akut hjälp med att sova och orka leva vidare.

– Det är en livsfarlig situation, säger Patrik Skog. Om du skär av dig fingret med en bandsåg får du självklart hjälp på sjukhuset. Jag vill påstå att det här är värre. Djup depression är en farlig sjukdom. Får man inte hjälp i tid, då dör man.

Han fick ingen hjälp han heller.

– Du får vända dig till din vårdcentral, var det svar han fick.

Och så står det längst ner i det svar Robin fick också.

”Relaterat till de symptom som du beskriver rekommenderar vi dig att i första hand söka via din vårdcentral” står det.

Annars kan han ta hand om sig själv, menar överläkaren som inleder brevet med följande:

”Avvisningsorsak: Patienten hänvisas till annan vårdenhet eller egen vård”.