Därför måste Arvika be om förlåt

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Det här var en väldigt sorglig vecka.
Det här var veckan när min kärlek Arvika förlorade sitt hjärta.

Det här var veckan när Arvikas politiker kastade bort chansen de hade att säga några ord om försoning, förlåtelse och förnuft.

I stället valde man att göra en omöjlig partipolitik av möjligheten att be de båda Kevin-bröderna Robin och Christian om förlåt.

Ordet förlåt väger mindre än en viskning, skulle kanske Björn Ranelid ha sagt, men tyngden för den som uttalar ett förlåt kan väga mer än hela jordaxeln. Och känslan hos den som får ett förlåt kan vara livsavgörande.

Det visste Arvikas politiker.

Det visste de allt om.

Ändå struntade de i det.

Det får mitt hjärta att brista.

De visste också att de hade chansen att för alltid försöka läka såren hos en hel stad som tvingats ta ställning mot, och sen för, de båda utpekade bröderna.

Att hela partier – som jag normalt högaktar – gick på en nej-linje linje är så sorgligt att hela mitt hjärta skriker och gråter om vartannat.

Och partier på vänsterkanten, dessutom. Min vänsterkant.

Det är som om hela partier i fullmäktige envist vägrar se det åklagarmyndigheten i Karlstad under den sällsynt kompetente Niclas Wargren utrett och slagit fast.

Bröderna var oskyldiga, sa Wargren.

Kevin kanske inte ens blev mördad.

Det bryr vi oss inte om, säger nu sossar, vänsterpartier, miljöpartister och centerpartister i Arvika i en osalig röra. I alla fall inte så mycket så att vi tycker vi måste erkänna något fel.

Det vi vet säkert är att bröderna Christian och Robin blev utsatta för ett övergrepp större än man ens kan ta in; de dömdes utan rättegång av polisen och sen gick de sociala myndigheterna i kommunen på polisens linje – begripligt, kanske, men ändå förödande fel, för oss som har facit i hand.

Det blev fel. Det vet vi.

Självklart även fullmäktige.

Vad gör man då? Vad gör man när det blir fel?

Jo, det vet jag en del om. Vi har alla gjort fel. Jag också. Även sossar, vänsterpartister, miljöpartister, centerpartister och barn och föräldrar och poliser. Vad gör man då? Jo, man ber om förlåt.

Svårare än så är det inte.

Det är enkel logik.

När jag blev utsedd till Arvika-ambassadör hade jag en hel med kommunalrådet Claes Pettersson att göra. Han var klok. Han var sosse och han var medmänniska. Det såg jag när jag vandrade med honom på stan. Han lyssnade på a-lagare och förståndshandikappade lika gärna som på beskäftiga lokalpåvar.

Jag har otroligt svårt att tro att han skulle ställt sig i spetsen för en partipiska som nu bestämmer att de inte tar på sig någon som helst skuld för övergreppet på Kevin-bröderna.

I min bok är det, för att tala klarspråk, mer synd om Kevin-familjerna än om socialarbetarna som gjorde fel och nu ska skyddas. Eller om polisen.

Sorry, men det är enkel logik.

När Claes Pettersson åkte fast för rattfylla bad han alla om förlåt. Rakryggat.

När hans nuvarande partikamrater och majoritetsfjantar vaknar ur sin baksmälla från måndagskvällens röstningseufori hoppas jag de inser att de gjort ett historiskt misstag och skämt ut sig själva och sina partier inför hela Värmland och Sverige.

När Kevin-stiftelsen bildades blev jag ombedd att vara med i styrelsen.

Jag tackade självklart ja. Ett mera tydligt exempel på storheten i försoning och förlåtelse var omöjlig att hitta - och möjligheten i att gamla fiender kan bli de nya kärleksfulla vännerna. Det var biblisk nivå. Kärlek på en nytestamentlig nivå, som min gamla evangelistpappa från Degerfors, skulle ha sagt. Lamm och lejon sida vid sida. Försoning på en gammaltestamentlig nivå, som min gamle söndagsskolelärare skulle ha sagt.

Jag lämnade sen styrelsen, för att jag vill vara fri att kunna skriva vad jag vill, både ifall Kevin-stiftelsen gör bort sig – eller kommunpolitikerna.

Inget av det hade mig veterligen hänt.

De flesta hade bett Kevin-bröderna om ursäkt. Nästan alla. Även poliser.

Men i måndags ändrades allt.

Spelplanen skiftade färg, från kärleksröd till svart.

Fähundar var ett ord som användes i debatten när jag var ung folkpartist och kommunist och centerpartist om vartannat.

Vore jag inte en väluppfostrad, konflikträdd liten krönikör från Glafsfjordens östra stränder skulle jag säga att alla de som röstade mot ett förlåt i måndags på allvar är den värsta sortens fähundar.

Hade jag rösträtt skulle jag rösta bort dem redan nu.

För det här handlar ju inte om politik. I alla fall inte partipolitik. Det här handlar om medmänsklighet. Det handlar om etik. Ren fucking kristen etik.

Så kära vänner i min vänstermajoritet:

Tänk om. Tänk rätt. Tänk rött. Tänk kärlek.

Och framförallt; skärp er.

Annars vill jag inte vara er ambassadör längre.

Veckans goda Värmlandsnyhet

Jacob de la Rose lämnar NHL för att spela i Färjestad. Äntligen säger jag. Arvikas bästa i samma lag som Marcus ”Lilliz” Nilsson kan ju bara bli en ren västvärmländsk orgie. Mmm...

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.