Den senaste stora opinionsmätningen från Statistiska Centralbyrån, SCB, var knappast någon uppmuntrande läsning för någon, möjligen med visst undantag för centerpartister och kanske vänsterpartisterna.
Det är i princip jämt mellan de två blocken. Och ja, blockpolitiken är alltjämt i högsta grad levande i svensk politik. Sedan får Centerpartiet yra hur mycket de vill om "den breda politiska mitten". Det finns två block, dels det rödgröna bestående av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centern, och dels ett blågult bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna.
Den blågula färgen har inte främst med något fosterländskt att göra utan beror mer på att då de traditionellt borgerliga partierna har varierande nyans av blått, så finns det inte mycket kvar i färgskalan för SD än gult. Brunt används förstås bara som smädande epitet av de som avskyr partiet.
De halvårsvisa SCB-mätningarna brukar tillmätas större vikt på grund av sitt stora urval (runt 9 000 tillfrågade) och därmed ge större statistisk sannolikhet. På senare tid har de dock börjat om inte ifrågasättas så dock nedgraderas. Bortfallet är stort (cirka 45 procent) och urvalet är skevt givet hur och vilka som tillfrågas och väljer att svara. Mätperioden är också lång (den här gången 28 april till 27 maj), vilket gör att de inte fångar upp många av dagens snabba förändringar. De jämförs bäst mot sin förra mätning och framför allt mot det senaste valresultatet.
Både Liberalerna och Miljöpartiet hamnar under riksdagsspärren i den här mätningen, med 2,5 respektive 3,8 procent. Räknar man därför bort dem från regeringsunderlagen S-V-C och M-KD-SD är det i princip dött lopp dem emellan. MP ligger dock nära till spärren vilket är bra för att få rödgröna stödröster.
Sämre är utgångsläget för L. Så låga siffror gör att det bli svårt att ens få stödröster som då skulle riskera att vara förlorade. Många vänsterliberaler i partiet tar de usla siffrorna till intäkt för att det straffade sig, eller åtminstone inte lönade sig, med att svänga tillbaka till höger och säga sig stödja en framtida M-ledd regering. Det har också funnits ett nettoflöde från L till C.
Då gör man det emellertid lätt för sig. De mer högerliberala väljarna som man tidigare haft har redan gått till M. Och nu har flera av vänsterliberalerna gått till C. Dilemmat för L är att även om de svängt så är det svårt att lita på dem. Särskilt som den vänsterliberala internoppositionen fortsätter att bedriva krypskytte mot partiledaren Nyamko Sabuni och partiledningen.
MP tappar sina väljare till S, V och C och intressant nog så tappar inte S till V, utan till M och SD. KD, som ligger på 4,5 procent, har tappat till M. Det beror förmodligen mycket på den kampanjjournalistik som bedrivits kring partiledaren Ebba Buschs husaffär. Det gynnar ju inte KD, men rösterna stannar i alla fall inom blocket.
Problemet för oppositionen är dock att den inte samlar mer trots att vi har en tämligen usel rödgrön regering. Det borde få varningsklockorna att ringa.