Hon har rötterna på Hammarö och Island – nu ställer Sunna Hansdóttir, 34, ut på Rackstadmuseet.
Hon vill inte vara en svår och otillgänglig konstnär.
– Konsten ska inte stänga dörrar eller vara krånglig.
Sunna Hansdóttir är född i Karlstad, växte upp på Hammarö och har rötterna på Island, där hon har bott i olika omgångar.
Efter gymnasiestudier på Sundsta-Älvkullegymnasiet i Karlstad studerade hon textil på Stenebyskolan i Dals Långed innan det var dags för konstfack i Stockholm.
På Rackstadmuseet har hon fått hela Östra galleriet till sitt förfogande. Där hänger hennes bilder – en blandning av textil och måleri – men galleriets väggar är också målade med former som känns igen från konstnärens verk.
– Jag är intresserad av att använda rummet som en förlängning av bilderna. Det har jag testat tidigare – men aldrig så här stort, säger Sunna Hansdóttir.
Hon fortsätter:
– Man kan se en liten akvarellmålning, men man kan också backa och se hela rummets komposition.
”Ett lugn för själen”
Egentligen skulle utställningen blivit av förra sommaren, men på grund av pandemin flyttades den fram. Hon har fått mer tid till att göra nya verk och tror att det är en helt annan utställning än den som skulle ha visats i fjol.
– Det är ett lugn för själen att ha något att jobba mot när allt ställs in, säger Sunna Hansdóttir om sitt arbete under coronapandemin.
Titeln på utställningen är ”Som jag minns det”.
– Konsten är formade av mina minnen och hur jag uppfattade allting – det är ingen sanning. Det kanske inte alls var så här, men jag minns det så.
”Som jag minns det var kammen blå och vinden blåste i vågor”, fortsätter titeln. Kammen representerar ett minne av hennes farfar, som brukade ha en kam i framfickan.
– Den var säkert inte alls blå, men som jag minns den så var den blå. Jag vet att vinden inte kan blåsa i vågor, men så var känslan av minnet.
Likheter med Fjæstad
Konstintendenten Hannes Trygg ser likheter mellan Maja Fjæstad och Sunna Hansdóttir i hur de arbetar med textil och måleri.
– Det är kul att finna de här kopplingarna och att vi kan vara en plats – som Rackstadkolonin inte hade – för att bjuda in värmländska konstnärer att arbeta i ett storformat för en bred publik, säger han.
Sunna Hansdóttir fyller i:
– Det är spännande hur bred Rackstadkolonin var – att konst och konsthantverk blandades och hade samma status. Jag tycker ofta att konsten värderas högre än hantverk.
– Det är så jag vill jobba med min konst – att materialet och hantverkskunskapen är lika viktig som det konstnärliga uttrycket.
”Vill vara tillgänglig”
Sunna Hansdóttir jobbar med enkla former och mycket färg.
– Jag vill vara tillgänglig och inte svår på något sätt. Konsten ska inte stänga dörrar eller vara krånglig. Jag jobbar mycket med färg – en orange prick är inte så komplicerat.
Hon fortsätter sitt resonemang:
– Jag är intresserad av det som inte har så svåra lager att ta sig igenom. Det ska vara direkt och så får man själv bilda sig en uppfattning.
Efter att hon skrivit sin kandidatuppsats på konstfack var hon helt slut, berättar Sunna Hansdóttir.
– Jag skulle krångla in mig i ord och allt skulle ha en så djup mening. Det var så hög nivå så det var ingen som fattade vad det var vi pratade om längre.
När det var dags för masteruppsatsen bytte hon strategi och började prata om konst på ett annat sätt.
– Jag kunde gå på en utställning och säga ”det där var en fin gul färg” eller ”det där var en gullig hund”. Jag försökte gå tillbaka och vara som ett barn när jag tittade på bilder.
Utställningen öppnar på lördag och är på plats över hela sommaren till slutet av september