Karlstadsbon i Haaks: Mer än 20 000 fans varje vecka - galet!

Han har varit professionell musiker i nästan 30 år.

Tillsammans med sin bror Johan har Jonas Hakeröd stått på scenen under hela sitt yrkesliv – först som trubadur, senare med partybandet Haaks.

NWT möter en Karlstadsbo för att prata om spelglädje, pandemimörkret och rörande kommentarer från fansen. Och John McEnroe.

Västkustdialekten har fått sig sina törnar efter ett decennium i Värmland. Han har bytt Hamburgsund och salthav mot inlandsvatten, trivs gott i Zakrisdal vid Vänern i utkanten av Karlstad. Jonas Hakeröd morsar ledigt med armbågen och blickar ut mot vattnet. Han berättar att pappa Janne var musiklärare och spelade i ett band som körde ett uppdaterat Glenn Miller-stuk inför en dansande publik. Redan i barnaåren vande sig Jonas och Johan vid att stå inför en publik.

Direkt efter gymnasiet började de ta jobb som trubadurer, Jonas två år äldre än Johan lämnade ett jobb som snickare. De hänger fortfarande ihop, från uppväxten till ett gemensamt yrkesliv. Relationen till storebror beskriver Jonas rappt som hetsig varpå han ler stort.

– Frågar du människor runt omkring oss säger de säkert att det är mycket gap och skrik. Men grejen är att vi hela tiden vill ta oss framåt, vi har en kreativ friktion mellan oss.

Som bröder och kollegor är de väldigt olika, svarar för olika uppgifter. Storebror är strategen.

– Jag är mer för det mjuka och musikaliska.

"Fruktansvärt lärorikt"

Under tio års tid trubadurade sig bröderna genom hela landet. Sommarkrogar, pubar och hak, de spelade överallt.

– Vi klippte runt 170 spelningar per år under de där tio åren. Det var ett liv på vägarna. Fruktansvärt lärorikt. Det är ju de spelningar som går åt helvete man lär sig mest av. Men oavsett stor eller liten publik – man har ju alltid en stolthet, man vill ju kunna ta betalt för det man gör. Då ska man också leverera.

I takt med att ambitionerna växte – duon ville ta sig till allt större scener – började de ta in allt fler musiker. Brödraduon blev ett band.

– Det finns saker man kan lära sig genom att någon berättar det, andra saker måste man gå igenom. Att kunna ta en publik och vara underhållande måste man nog lära sig genom erfarenhet främst. Jag minns att vi tidigt fick rådet att sluta hoppa så mycket och spela i stället, det lät för dåligt.

Ni showade för mycket?

– Vi har alltid varit mer show än musik. Det har alltid varit galet! Det var crazy från första början och det är minst lika crazy i dag.

Som att du spelar Nintendo-jinglar och Rammstein-hits på blockflöjt?

– Ja! Idéer har vi aldrig ont om. För oss har det aldrig handlat om att planka något, få en låt att låta så likt originalet som möjligt. Vi sätter vår egen prägel på samma sätt som tolkningarna görs i "Så mycket bättre". Så har vi alltid gjort.

Ett bra sätt att förhindra slentrian på jobbet också?

– Absolut. Det får inte vara samma samma hela tiden.

"En jävla spelglädje"

Jonas Hakeröd uppskattar att Haaks gjort runt 5 000 spelningar. I höstas började gruppen göra strömmade konserter varje fredag. Drygt 350 låtar har repats in sedan dess.

– Egen smak och vad publiken vill ha får styra urvalet. En låt som vi kanske inte tycker är superrolig, kan vi ju göra på ett roligt sätt. Humor är väldigt viktigt för oss. Glimten i ögat och en jävla spelglädje. Spelglädjen är nog det som är det bästa med oss.

Är det spelglädjen som fick in dig i musiken från början?

– Ja. Ända från roliga timmen i skolan till nu. Och eftersom jag spelade med farsan redan som barn har jag aldrig upplevt det där med att vara nervös för att stå på en scen. Från att spela flöjt med farsans dragspelskompisar till att själv stå på scenen – det har hela tiden varit små steg framåt. Vi kunde aldrig tro att det här skulle funka så länge som det har gjort för oss.

Hur länge har du livnärt dig på musiken?

– På heltid sedan 1993. Snart 30 år. Galet ju!

Var det nära att pandemin satte punkt för livet som musiker?

– Ja definitivt. När den drog igång förlorade vi 150 spelningar över en dag. Ofattbart. Vi har ett bolag med fem anställda, löner ska ut, vi har familjer. Inga muntra miner. Men vår satsning på livestreamade konserter kan inte beskrivas som något annat än en framgångssaga.

Berätta, hur gick tankarna?

– Vi sa att nu kör vi det här i konken! Vi såg det som kört, men kände att vi ville fortsätta träffas för vi har alltid så roligt tillsammans. Vi började repa två dagar i veckan, tidigare hade vi nästan aldrig gjort det. Repat alltså. Men det kändes snabbt som konstgjord andning, vi ville ha ett mål med repandet. Då säger min bror: "Vi ska satsa oss ur det här!".

Och så började ni köra konserter via nätet?

– Ja. Och vi sa från början att det skulle vara toppklass, det skulle filmas proffsigt. Vi gick in i det med känslan att snart är det slut. Nu bränner vi det sista och går ut med flaggan i topp. Men så hittade vi en publik. En stor publik.

20 000 varje fredag

Redan innan Haaks började göra sina online-konserter hade de många följare i sociala medier. 13 000 följde bandet på Facebook när de körde den första sändningen, i dag – 47 konserter senare – har de snart 55 000.

– Uppskattningsvis är det drygt 20 000 som tittar varje fredag. Men sändningen ligger kvar, de går även att se i efterhand så totalt är det många fler som tittar.

Större publik har ni aldrig haft?

– Aldrig!

Men genererar det någon inkomst?

– Folk får ge det de tycker. Folk donerar, vi hade gärna sett att de donerade mer men vi har i alla fall klarat oss. Det är väldigt många band som har klappat ihop. Nu när det börjar dra igång igen kommer det märkas att många inte finns kvar längre.

Men ni lyckades hitta en väg.

– Vi är starkare än någonsin. Vi har aldrig varit bättre. Vi är ett annat band i dag än vi var innan corona.

Ett stärkande stålbad?

– Det kan man lugn säga. Nu lättar restriktionerna, men folk läser inte det finstilta. Det är nog först till hösten det kan komma igång. Vi kör två veckor till innan semester, några strömmar blir det i sommar.

Men hur har det funkat på scenen, en stor del av grejen med ett partyband måste väl bygga på interaktion med publik?

– I början var det tufft. Men efter varje spelning går vi igenom kommentarerna folk skriver. Det är flera tusen! När vi läser dem blir vi tårögda. Det är en så fin ton i allt, vi förstår att konserterna verkligen betyder något. Det är så många som verkligen har behövt musiken – det har vi med oss varje gång vi ställer oss framför kamerorna. Inte en enda en ska bli besviken. Vi har fått höra så många fina historier.

Från de som tittar?

– Ja, väldigt många har haft det svårt. Isolering, ensamhet. Många har förlorat närstående. Folk som legat på sjukhus har hört av sig, de har blivit på gott humör när vi spelat.

Tänker ni en fortsättning även när allt blir "som vanligt"?

– Det är väldigt mycket som hänger i luften, det är ingen som vet när eller hur det blir med något. Men vi kommer säkert att fortsätta streama i någon form. Om det tidigare var full fart på dansgolvet, har det nu varit full fart hemma i soffan. Kanske att man kan förena detta framöver.

<strong id="strong-980a6ed9177efea78e9cfe1e91d4d83c">Konserten med John McEnroe:</strong>

– Vi spelade i samband med en tennisturnering för gamla lirare. Wilander, Edberg och andra svenska legendarer mötte ett amerikanskt lag där bland andra John McEnroe ingick. När vi spelade på kvällen kom en gubbe fram och säger &quot;John wants to play with you&quot;. För mig som gammal tennisspelare var det stort! Vi körde tre, fyra låtar. Han spelade väl hellre än bra, men han var ju John McEnroe. Publiken var i extas. Efteråt frågade jag honom var han hade lärt sig spela: &quot;Jag har en rätt bra deal med grannen, han lär mig spela gitarr och jag lär honom spela tennis&quot;. Vem grannen var? Keith Richards.

För dig personligen måste det ha varit tufft att gå från en väldigt extrovert vardag med publikkontakt och applåder till ett nedsläckt arbetsliv?

– Jag har mått väldigt dåligt. Det var riktigt jäkla deppigt i början. Från att ha haft ett jobb man stortrivs med i så många år till att en rullgardin dras ned över allting. Vem fan trodde det skulle kunna bli förbjudet med musik!? Bisarrt. Men som tur är hade jag brorsan i allt det här. Han är ett lokomotiv! "Inget blir bättre av att bara sitta på röven", det är hans inställning. Han rättar till solglasögonen och konstaterar:

– Allt bygger på att vi är ett gott gäng, bandet har spelat tillsammans länge och vi har väldigt roligt. Alla spelningar är inte roliga, den som säger det ljuger. Men de flesta är det.

På fredag den 4 juni gör Haaks sin 48:e strömmade konsert, den går att följa på bandets sociala medier.

Ett minne från turnélivet:

– Vi skulle spela i Jämtland. Det var vinter och halkigt som fasen och vi visste inte riktigt vart vi skulle. Till slut kom vi till en lång uppförsbacke. Det var blixthalka, vi kom inte upp med vår turnévan. Vi tog sats, kanade ner. Om och om igen. Jag gick ut och ställde mig bak på kofångaren för att ge lite baktyngd och det var nästan att vi nådde över krönet! Men vanen började glida bakåt och jag stod som en fladdermus och höll fast där bak! Jag lyckades hoppa av innan vi hamnade i en snövall där vi satt fast. Vi fick bo i bussen den natten. På morgonen kom sandbilen och det var precis som en scen ur &quot;Sällskapsresan&quot; – precis ovanför krönet på backen låg stället där vi skulle spela! Vi hade kunnat gå 50 meter i stället för att sova i den kalla bussen! Dråpligt.