Karlstads kommun står i begrepp att godkänna detaljplanen för Månsberget. Detta för att bereda plats för mer externhandel.
Först en kortfattad resumé: Thongruppen vill bygga handelshus på Månsberget. För att åstadkomma den stora plana yta om 27 000 kvadratmeter som man önskar måste stora delar av berget sprängas bort och befintliga byggnader rivas. Naturen är värdefull innehållande rödlistade arter enligt kommunens egen inventering. Månsgården bedöms ha ett särskilt kulturhistoriskt värde.
”Planens genomförande kan komma att ha en negativ påverkan på målområdet ”En miljösmart kommun”, kan man läsa i planprogrammet. Man kan bara hålla med – men det har tydligen inte stoppat planen från att gå hela vägen till beslut.
Det mest överhängande hotet mot vårt välstånd är i dag växthuseffekten. För att klara klimatet har världens länder kommit överens om Parisavtalet. Ska vi värmlänningar klara av vår del krävs en omställning av energi- och materialanvändning av aldrig skådat slag fram till 2030. Man behöver inte tränga särskilt djupt in i problematiken för att förstå att det inte bara handlar om produktionsomställning. En omställning från en ekonomi baserad på varukonsumtion till en ekonomi baserad på tjänster, återbruk och återvinning är helt nödvändig. Man kan också konstatera att onödiga transporter måste bort, särskilt om vi ska kunna få resurser över till det lustfyllda resandet.
Det positiva med en sådan här omställning är att den kan ge ett stärkt lokalsamhälle med fler arbetstillfällen och möjlighet för lokala företag att växa. Externa köpcenter som bygger på ständigt ökad varukonsumtion och kräver att var och en reser långt i egen bil är däremot svåra att tänka in i en sådan här framtid. Det framstår då utomordentligt tondövt att de borgerliga partierna tillsammans med Sverigedemokraterna i detta läge pressar igenom den här planen.
Jag har svårt att förstå att man riskerar Karlstads goda renommé som en kommun som arbetar aktivt med hållbarhet och miljö. Om man måste exploatera Månsberget av anledningar som jag inte känner till, borde man utreda möjligt bostadsbyggande. Kanske man kan hitta lägen för punkthus med liten byggnadsarea inplacerade med största hänsyn till natur och befintlig bebyggelse? Rätt genomförd skulle en sådan bebyggelse, tvärtemot liggande planförslag, vara framåtsträvande och illustrera det förhållningssätt av ödmjukhet och stadsbyggande på naturens villkor som Värmland och världen behöver.
Lars Yngvesson
Arkitekt MSA/SAR