Gröna skogar får vissa att se rött

Ledare
PUBLICERAD:
Bruka och bevara.
Foto: Hasse Holmberg/TT
Carina Gerken Christiansen är journalist och författare specialiserad på landsbygdsfrågor som skog och äganderätt. Hon intervjuades nyligen av Svenolof Karlsson för Näringslivets medieinstitut i en artikel som fått rubriken ”Människan som förstörare är mediernas evighetsmaskin” (24/5).

I intervjun konstaterar Gerken Christiansen att de aktivister som kritiserar svenskt skogsbruk gärna vill framställa sig som att de är David och de stora skogsbolagen är Goliat. I själva verket är Goliat att likna vid organisationer som WWF och Naturskyddsföreningen. De har upphöjts till ett slags semimyndigheter ”som med stöd av en mängd skattemiljoner bidrar till att skambelägga människor på landsbygden”. Verklighetens David är den lilla skogsägaren som sköter sin skog omsorgsfullt, men som genom ”grundlösa skräckbilder” framställs som en förstörare.

Hon konstaterar att ”ofta är det så, att skog som en besökare tror är skapad av naturen eller Gud själv, egentligen är en produktionsskog som en bonde under årtionden lagt ner mycket tid och kärlek på.”

Gerken Christiansen pekar på hur aktivisterna länge hävdade att ”gammelskogen” höll på att ta slut. När det påståendet inte visade sig stämma övergick man till att prata om den hotade ”naturskogen”. Det senaste är att aktivister börjat motsätta sig plantering av skog.

När aktivisterna i dag kritiserar skogsavverkning görs det ofta utifrån argumentet att den biologiska mångfalden hotas. Men frågan är i vilken omfattning det påståendet stämmer. Gerken Christiansen påtalar att ”kalhyggen öppnar livsbetingelserna för mängder av arter som storskogen trängde undan.”

Något som ofta hänvisas till i debatten är den så kallade rödlistan. Det är sammanställning som görs vart femte år över svenska arters risk att dö ut. För varje gång rödlistan har uppdaterats, har antalet hotade arter ökat. Men vad betyder det egentligen?

Gunnar Lindén som är naturvårdsexpert på Lantbrukarnas riksförbund, LRF, har undersökt saken och skrivit om det på sin blogg (16/11 2020). Han konstaterar att en mycket stor andel av de arter som nu anses hotade på rödlistan inte ens fanns med i den förra förteckningen. Han skriver att ”det är alltså inte hotet mot dessa arter som ökat utan att man för första gången bedömer dem”.

Ju mer vi finkammar svenska skogar efter mossor, lavar, svampar, fåglar och insekter – desto fler arter upptäcker vi. De vanliga arterna hade vi redan koll på, det är de ovanliga som tillkommer. Att fler arter bedöms och hamnar på rödlistan kan rimligtvis inte vara ett bevis för att den biologiska mångfalden är hotad.

Naturligtvis finns det möjligheter att förbättra svenskt skogsbruk. Men i grunden kan vi vara stolta över hur svenska skogar sköts. Gerken Christiansen poängterar att ”om vi, som är en lysande skogsnation, inte vill producera virke finns andra världsdelar på tur att ta vår plats”. Hon fortsätter: ”Sedan kan vi stå här i Norden med våra igenväxta mörka skogar, och de som tror att blåbären och hallonen kommer att växa i dem tror fel”.

Det förefaller som att stora delar av den moderna miljörörelsen inte främst drivs av en kärlek till naturen, utan av en aversion mot att människors aktivitet skall ha någon som helst påverkan. Men skogen är inget museum, utan något vi både lever av och lever tillsammans med.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.