Hoppa till huvudinnehållet

Att springa ut i en pandemi med skräckblandad förtjusning

Publicerad:
Att gå på gymnasiet mitt i en brinnande pandemi har medfört sina svårigheter men Hanna Andersson försöker att alltid vara positiv. ”Inget blir bättre av att man är bitter”.
Att gå på gymnasiet mitt i en brinnande pandemi har medfört sina svårigheter men Hanna Andersson försöker att alltid vara positiv. ”Inget blir bättre av att man är bitter”. Foto: Lisa Olaison

Hanna Andersson tar studenten om två veckor. När steget ut i vuxenvärlden blir ett steg ut i ett samhälle i kris blir både tillvaron och framtiden osäker. Hon beskriver ett år av ungdomen som förlorat men trots detta känner hon glädje och framtidstro.

– Nu är det skolstress och coronastress. Då kan man inte också stressa över framtiden. Inget blir bättre av att man är negativ.

Sjung om studentens lyckliga dag. Studentfirandet blir annorlunda, men det blir i alla fall av. För Hanna Andersson som läser samhällsprogrammet på Sundstagymnasiet i Karlstad har det senaste året varit upp- och nedvänt.

När distansstudierna började, för ett år sedan, blev hon glad. Att plugga hemma? Det lät ju toppen. Efter ungefär två veckor hade den nya vardagen infunnit sig och det var inte längre lika roligt.

Nu har det gått ett år, studentmössan har kommit och dagarna kvar till utspringet går att räkna på fingrarna.

”Allt är lite B”

På alla mottagningar och släktträffar vid den här tiden cirkulerar frågan: 'Vad ska du göra i höst då?' Den har hon inget svar på än.

– Innan visste man att om man vill resa, då blir tillvaron ungefär så, vill man plugga kommer det att bli så, om man jobbar blir på det här sättet. Men nu vet man ingenting. Arbetsmarknaden är ostadig, på universiteten är inget som vanligt och det går inte att resa. Man kan inte se vägen framför sig, så det är svårt att se vad man väljer mellan och vad man egentligen vill.

Ett år när man är 17 är längre än ett år när man är 45.

Hon beskriver det som att man flyter omkring.

– Allt är lite B nu. De enda som är lugna är de som ska in i militären. De vet vad de ska göra, det verkar jätteskönt. Jag har sökt till juristlinjen, men jag vet inte om det verkligen är det jag vill göra. Det är mest tanken på att ha en fast punkt och lärare som säger åt en vad man ska göra i fem år som lockar.

Under pandemin har alla förlorat. Många har förlorat personer de älskar, andra jobb, pengar och möjligheter att träffa vänner och familj. För Hanna har den största förlusten varit tiden.

– Ett år när man är 17 är längre än ett år när man är 45. Då kanske ekonomin har varit den största stressen under corona. För mig har ett år av gymnasiet försvunnit, ett år av ungdomen, och det är tid jag aldrig kommer att få tillbaka.

Hur hanterar man det?

– Det är svårt. Jag älskar verkligen skolan. Nu har vi lektioner i skolan en dag i veckan och det är helt klart veckans höjdpunkt. Eftersom jag är med i kåren har jag kunnat vara på skolan lite mer och det har varit skönt. Jag flyr till skolan. Här inne är det sig likt, det är lite mindre folk och lite mer handsprit men det finns rutiner, skollunch och man kan säga hej till Per i biblioteket.

”Det sociala batteriet har krympt. Efter en dag i skolan är jag helt slut. Men det är ändå veckans höjdpunkt” säger Hanna. Här pluggar hon med Kasper Walan.
”Det sociala batteriet har krympt. Efter en dag i skolan är jag helt slut. Men det är ändå veckans höjdpunkt” säger Hanna. Här pluggar hon med Kasper Walan. Foto: Lisa Olaison

– I generationer har folk suttit här och pluggat, nu sitter jag här och pluggar. I en oviss värld är det en trygghet.

Skolan blir värdefull

Att längta till skolan tror hon är bra. Känslan av tacksamhet och glädje över att få packa ner datorn och traska i väg till skolan hoppas hon kommer att hålla i sig inför eventuella universitetsstudier.

– Det smittar också av sig på ettorna. De kommer hit med inställningen att det är nice att vara i skolan. Varför ska man skolka nu? Skoldagen är ju det bästa!

Nackdelen med distansstudier är att det sociala blir lidande och ensamheten påfrestande.

Hur umgås ni under pandemin?

– Det gör vi ju inte. Inte som vi brukar i alla fall. Ibland är vi ute och grillar i skogen, det är mysigt. Och vi promenerar mycket. Det var inte så jag föreställde mig mitt sociala liv under trean på gymnasiet- lugna promenader. Det känns som att vi är gamla, säger hon med ett skratt.

– Det sociala batteriet har blivit mindre också. Efter en dag i skolan är jag helt slut. Å andra sidan finns det inga sociala krav i dag och det kan vara skönt.

En efterlängtad sommar

Hösten hägrar, men först kommer sommaren. När hon berättar om sommarplanerna glittrar ögonen, gestiken blir större och hon ler.

”Snart är det sommar, det finns alltid någonting att vara glad för”
”Snart är det sommar, det finns alltid någonting att vara glad för” Foto: Lisa Olaison

– Jag har fått ett helt fantastiskt sommarjobb! Jag ska stå i köket på lägergården Sandviken. Jag tänker att det kommer att vara varmt, jag kanske har en fin sommarklänning på mig och äter jordgubbar. Och glass! Åååh jag längtar så mycket. Jag har längtat sedan i september. Det kommer att bli så bra!

Men först är det student och bal, ser du fram emot det?

– Nu är ju allt lite konstigt. Det ska bli kul, men det blir ju inte som man hade tänkt sig. Man får helt enkelt hitta annat att se fram emot. Sommaren är ju en sådan sak.

Du verkar väldigt positiv och optimistisk i allt detta?

– Ja men det måste man vara. Läget förändras inte av att man är negativ. Visst är det frustrerande, jag är frustrerad, men det finns alltid saker att vara glad för. Det är en utmanande tid, men alla gör sitt bästa. Även om distansundervisningen var krånglig i början vill jag ge alla lärare en eloge. Tänk att ha undervisat på samma sätt i 30 år och sedan, över en dag, ska man undervisa digitalt. Det har inte varit lätt, men de har försökt och det har blivit jättebra.

Studentdagen

På utspringet får varje elev ha två personer med sig. Ett noggrant utspringsschema har gjorts och klasserna springer åt olika håll.

Här springer Hanna Andersson snart ut. Mot vad vet hon inte än, men hon kommer att sakna den mycket speciella gymnasietiden.
Här springer Hanna Andersson snart ut. Mot vad vet hon inte än, men hon kommer att sakna den mycket speciella gymnasietiden. Foto: Lisa Olaison

Det drar ihop sig och hon visar stolt upp sin studentmössa. Det finns mycket att välja på när man designar den, det ska väljas typsnitt, kokard, brodyr och foder.

– Andersson blev lite långt så jag tog mitt mellannamn istället. Och en klassisk kokard.

Guldmedalj till alla

Hon berättar också att alla elever som springer ut i år kommer att tilldelas en medalj.

– Det känns bra. Vi har kämpat hårt och klarat det. Egentligen är det lärarna som borde få en medalj. De har verkligen ansträngt sig och gett oss en bra utbildning trots att allt, över en dag, blev kaos. Alla har kämpat.

Hon blir tyst en stund, funderar, och säger sedan:

– Faktiskt borde alla få en medalj efter den här pandemin.

Hanna Andersson

Ålder: 18

Bor: På Hammarö

Gör: Gymnasieelev, läser samhällsprogrammet med inriktning samhälle

Äter helst: Älskar all mat, men pasta är favoriten

Dricker helst: Trocadero

Läser: Mest skolböcker

Lyssnar på: Mycket jazz

Ser på tv: Den tunna blå linjen

Gör helst en ledig dag: Leker med småsyskonen

Hoppas göra om fem år: Plugga någonting kul

Artikeltaggar

GymnasieskolanKarlstadMåndagsintervjunPandemiSkola och utbildningSommarStudentbalStudentenStudenterSundsta-ÄlvkullegymnasietUngdomar

Så här jobbar NWT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.