Hoppa till huvudinnehållet

Tillvaron efter coronan

Publicerad:
Hur vill vi ha det?
Hur vill vi ha det? Foto: Jessica Gow/TT

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Det mesta tyder på att pandemin är på väg bort, och frågan är hur det blir efteråt? Vilka vanor och ovanor har vi lagt oss till med? Kommer vi att permanent förändra våra beteenden och vilka samhällen kommer vi att ha?

Detta spänner över allt från det lilla till det stora, från hur vi umgås med andra människor till hur vi organiserar våra samhällen. Vilka effekter kommer coronan att ha på sikt? Blir pandemin den historiska vändpunkt som en del befarar och andra hoppas på?

Det har ju inte saknats politiker och opinionsbildare som helt öppet sagt att detta är en gyllene chans att snabba på "omställningen", gärna med grön kulör. Det finns till och med de som menar att vi på samma sätt som det funnits coronarestriktioner nu måste till en sorts klimatrestriktioner. En sorts permanent undantagstillstånd således, för klimatets skull.

Å andra sidan har pandemin skapat stort lidande och stor frustration. Det är nog ytterst få som vill leva så här jämt. Det skulle dessutom kräva en enorm kontrollapparat och innebära att vi under lång tid ger upp allt vad frihet och demokrati heter. Så de flesta kommer att vara oerhört glada att lägga det här bakom sig.

Historiskt sett så har pandemier inte heller haft så långsiktiga effekter, med några märkbara undantag som digerdöden i mitten på 1300-talet och den justinianska pesten på 540-talet. Hur illa det än var med spanska sjukan så drunknade dess effekter i de allmänna efterdyningarna av första världskriget. Även om coronan inte varit att leka med så är det långt ifrån så allvarlig som många andra historiska pandemier. Därför kommer det också att bli lättare att lägga den bakom oss.

Vad kommer vi då att så att säga "behålla" från pandemiåret? Förmodligen kommer fler att distansarbeta om inte alltid så åtminstone under viss tid. En hel del onödiga och tidsslukande möten kommer vi kanske också att slippa. Kontoren kommer att bli mindre och kontorslandskapen bli färre. En del affärsresande kommer att ersättas med digitala möten, även om jag tror att många nu är rätt trötta på att sitta framför sina webbkameror.

Därför tror jag att även om arbetsrelaterade möten blir färre så kommer de att bli bättre förberedda så att de verkligen betyder något. Vi människor är trots allt sociala djur och mår bra av att umgås, och det är svårt att göra på distans. Ibland behöver vi faktiskt träffas rent fysiskt. Sedan varierar detta förstås från person till person, beroende på hur extrovert eller introvert man är.

Kommer vi att ta varandra i hand igen när vi hälsar? Ja, det tror jag. Handhälsandet är så ingrott i vår kultur sedan århundraden. Däremot ser jag nog att hälsningskramandet kommer att gå ner. Åtminstone i en svensk kontext är det ett rätt nytt fenomen utanför vissa samhällsklasser.

Privatresandet lär också komma tillbaka. Om något så kommer det att finnas ett uppdämt behov av det nu. Det beror väl sedan på hur smittläget ser ut i världen, och hur mycket stryk infrastrukturen – hotell, barer, restauranger, flyg, bussar, med mera – har tagit, och hur lång tid det kommer att bygga upp den igen. Själv längtar jag stort efter att kunna resa, men är inte så beredd på att göra det så länge det är förenat med en massa extra krångel.

En sak som jag dock oroar mig för efter pandemin är hur löst det visade sig att våra fri- och rättigheter satt. Även demokratiska länder stängde ner i rasande fart och behöll en mängd inskränkningar under mycket lång tid. Jag är rädd för att det framöver kommer att bli betydligt svårare för den så kallade fria världen att hävda sig gentemot all världens diktaturer och auktoritära styren.

Vilka är vi att klaga på andra när vi själva visat våra auktoritära, för att inte säga totalitära, impulser? Alltför många har visat sig falla till föga av rädsla och av ett kontrollbehov, även annars inbitna liberaler, eller den förment mer frihetliga borgerligheten.

Att vi (över)reagerat så kraftigt beror förmodligen på att vi på kort tid vant oss av vid det som historiskt annars varit det vanliga. Vi tror inte på "ödet" längre och välståndet som växt fram under 1900-talet har gjort oss blinda för vad som varit människans lott under alla tidigare epoker. Då levde vi också i mer ofria och kontrollerande samhällen men industrialism och tillväxt gav oss inte bara välstånd utan också frihet och demokrati.

Måhända har vi gått varvet runt nu. När vi ser vårt välstånd och vår trygghet hotad (den här gången av ett virus) så går vi tillbaka till det kontrollsamhälle vi en gång kunde lämna tack vare samma välstånd. Det vore en paradox som heter duga.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Artikeltaggar

ArbetslivBesöksnäringCoronavirusetDemokratiDiktaturDistansarbeteFlygtrafikFri- och rättigheterHistoriaHotellInfrastrukturKlimatKollektivtrafikKrogarSignerat