Lämna Saltkråkan i fred

Signerat
PUBLICERAD:
Reaktionerna på planerna om att ”modernisera” Astrid Lindgrens klassiska tv-serie genom att flytta handlingen från 60-talet till nutid har inte varit nådiga, skriver Daniel Åkerman.
Foto: Leif R Jansson/TT arkiv
Det är ingen självklarhet att vi skall ha statligt ägda och skattefinansierade mediebolag som producerar underhållningsprogram, skriver Daniel Åkerman.

Sveriges televisions beslut att producera en nyinspelning av Vi på Saltkråkan utmanar flera grundprinciper kring statligt medieägande. Reaktionerna på planerna om att ”modernisera” Astrid Lindgrens klassiska tv-serie genom att flytta handlingen från 60-talet till nutid har inte varit nådiga.

Att beskedet tycks ha upprört många är förståeligt. I och med att vi påstås behöva en nytolkning antyder SVT att originalet, som hålls kärt av svenskar i alla generationer, inte skulle hålla måttet. SVT må ha missbedömt sin publik, men vad värre är tycks företaget också ha missbedömt sitt uppdrag.

Det är ingen självklarhet att vi skall ha statligt ägda och skattefinansierade mediebolag som producerar underhållningsprogram. Men ett av de främsta skälen är de skall tillhandahålla en public service genom att agera motvikt mot kommersiella aktörer. Privata tv-kanaler sägs utarma och likrikta utbudet mot publikens minsta gemensamma nämnare för att maximera sina tittarsiffror.

SVT:s uppgift blir då att producera underhållningsprogram och filmer som annars inte skulle ha skapats. En nyproduktion av Vi på Saltkråkan kan dock inte sägas ligga i linje med det uppdraget. Just så kallade remakes av klassiska filmer och tv-serier är ju nästan det enda som kommersiella filmbolag producerar nuförtiden. SVT borde i stället lägga sina pengar på originella verk.

Ännu märkligare blir nyinspelningen av att den är del av en större programsatsning, kallad ”Sveriges minne”. Projektets mål är just att bygga ett gemensamt minne om Sverige. Nyproduktionen av Vi på Saltkråkan är bara ett av flera program i satsningen där det även ingår en tiotimmars dokumentär om svensk historia, en dokumentär om Selma Lagerlöf och en om Evert Taube.

Att SVT vill göra program om svensk historia borde vara en välkommen nyhet. Men tyvärr är det tydligt att satsningen drivs av normbildande ambitioner. I sin avsiktsdeklaration försäkrar programdirektör Eva Beckman bland annat att det inte är en fråga om nostalgi. ”SVT får aldrig bli ett museum. I ett land i snabb förändring är det helt avgörande att vi hittar nya upphovspersoner och nya berättelser om landet vi lever i”.

Det vore illa nog om SVT:s formande och omformande av vårt gemensamma minne begränsades till historieskrivningen. Men dokumentärer inbjuder åtminstone till kritisk granskning och vetenskapligt grundad debatt om innehåll, källor och tolkningar. I en tid då fakta och åsikter alltför ofta sammanblandas är det särskilt olämpligt att även underhållningsprogram beställs som en del i en ”berättelse om Sverige”.

Självfallet betyder inte det att underhållning inte kan eller bör präglas av värderingar. Vi på Saltkråkan är ett bra exempel, med sina många kvinnliga huvudpersoner och sitt storstadskritiska perspektiv. Men det bör ske av konstnärliga skäl, inte normbildande. I synnerhet när det betalas med skattepengar.

Daniel Åkerman

Svenska Nyhetsbyrån

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.