Personer som inte vill vittna i rättegångar och hot mot vittnen är ett stort gissel för rättsväsendet och samhället i stort. På det stora hela har regeringens utredning dock landat rätt när det gäller avvägningen mellan vittnesskydd och rättssäkerheten.
Under många år har det debatterats om huruvida Sverige skulle införa ett system med både så kallade kronvittnen och med anonyma vittnen. Detta för att skydda potentiella vittnen så att de vågar berätta vad de vet i domstol. Sådana system är dock förenade med svårigheter ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Alla åtalade måste kunna få veta vad som ligger dem till last för att de skall kunna få ett adekvat försvar.
Därför är det välkommet att regeringens särskilda utredare, justitierådet Stefan Johansson, som lade fram sina förslag under tisdagen, avvisar tanken på anonyma vittnen. Det är helt enkelt alldeles för rättsosäkert och skulle bryta mot grundläggande rättsprinciper. En åtalad kan då inte korsförhöra vittnen ordentligt eftersom de inte vet vem som vittnar.
I de länder som har ett system med anonyma vittnen, som i våra grannländer Danmark, Norge och Finland, har det också används ytterst sparsmakat. Även om vi bara skulle ha anonyma vittnen som inte har kopplingar till den åtalade så överväger inte de nackdelarna. Eftersom anonymiteten också bara skulle beslutas av domstolen så är den heller inte garanterad tidigare i brottsutredningen.
Oppositionspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna vill dock ha anonyma vittnen ändå. Visst är det förståeligt att det finns en stor frustration över motvilliga vittnen, men likväl borde borgerliga partier tänka mer på rättssäkerhetsaspekten. Det verkar också som mycket av deras kritik bottnar i en sorts rättspopulism.
Utredaren föreslår att ett system med kronvittnen införs. Även det är behäftat med svåra avvägningar när det gäller rättssäkerheten. Ett kronvittne skall av domstolen kunna få strafflindring om de samarbetar och väsentligen bidrar till brottsutredningen. Risken här är att någon ljuger eller skyller ifrån sig på andra för att få lägre straff.
Detta vill utredaren stävja genom att samtidigt skärpa straffen för den som vittnar falskt. Frågan är om det räcker. För det blir ju oklart vad som är sant och falskt. Även om någon ljuger så kan det bli svårt att påvisa detta, särskilt om det då inte kommer någon annan bevisning som motsäger kronvittnet. Kronvittnets status lägger då vederbörande över andra vittnen eller den åtalade. Ändå kanske det kan vara värt att prova, men det måste i så fall införas på ett sådant sätt att det inte missbrukas.
Viktiga förslag är också att skärpa straffen för övergrepp i rättssak, som hot mot vittnen. Där har Moderaterna rätt i sin kritik att minimistraffet för normalgraden bara blir ynka 14 dagar. Det är ett så pass allvarligt brott att där måste det lägsta straffet vara betydligt högre. Man får hoppas att det också kommer att skrivas upp i den kommande riksdagsbehandlingen, om inte regeringen självmant kan fås att göra det när de lägger sin proposition.
Det går att känna stor frustration över hur kanske framförallt gängkriminaliteten breder ut sig och att tysthetskulturen sprider sig. Men vi måste också värna om rättssäkerheten och inte slänga ut barnet med badvattnet. Det finns tyvärr inga enkla vägar ur dilemmat. Hot mot vittnen måste straffas betydligt hårdare och vittnen skyddas mycket bättre än i dag, och det tidigare i brottsutredningarna.