Direkt från Europaparlamentet
Men i grunden är det såklart politiken som har störst ansvar, och tyvärr är det bara att konstatera att det än så länge går alldeles för långsamt, skriver Pär Holmgren.
Företag som marknadsför sig med fagra klimatlöften men samtidigt inte förändrar sin verksamhet. Politiker som sätter upp höga klimatmål men samtidigt driver en politik där man fortsätter att subventionera användning av kol och olja. Stora ord om framtidens elflyg – som en förevändning att fortsätta flyga som vanligt i väntan på en lösning som fortfarande är i bästa fall många decennier bort.
Det jag beskriver är hur många pratar om klimatfrågan, med fina ord som alltför sällan omvandlas till konkret handling. Jag tror inte att det alltid handlar om medvetet hyckleri. Tvärtom är det nog många inom både näringsliv och politik som känner att de verkligen bryr sig om klimatet, men som antagligen inte fullt ut förstått hur akut klimatkrisen är eller hur stor omställning som krävs.
Låt mig ta några exempel. Vi börjar med storbankerna. SEB har stöttat fossilbolagen genom lån och investeringar med motsvarande 158 miljarder kronor bara under de senaste åren. Konkurrenten Nordea har gjort samma sak med motsvarande 151 miljarder. Ett konkret exempel är hur Swedbank, SEB, Danske Bank och Nordea i slutet på förra året lånade ut totalt 25 miljarder kronor till Lundin Energy för oljeborrning i Arktis.
En annan sektor är livsmedelsindustrin och jordbruket. Det finns många småjordbrukare, inte minst i Sverige, som vill ta ett stort miljöansvar. Men stora livsmedelsföretag fortsätter att sälja produkter baserade på palmolja eller göda sina kreatur med soja från illegalt skövlad regnskogsmark. En skövling som frigör koldioxid och förstör världens största kolsänka.
Visst finns det sektorer där den gröna omställningen börjat, med målsättningar om att öka takten under detta årtionde Vi ser ljusglimtar med fossilfritt stål och med stora bilföretag som satt egna stoppdatum i närtid för när de ska sluta sälja bensin- och dieselbilar. Men i grunden är det såklart politiken som har störst ansvar, och tyvärr är det bara att konstatera att det än så länge går alldeles för långsamt.
I EU ser vi hur politiker som visserligen ställer sig bakom Parisavtalet och relativt ambitiösa klimatmål på papperet, inte alls vill driva en politik i linje med de egna målen. Internationella Energiorganet redovisade nyligen att alla investeringar i ny produktion och utvinning av fossila bränslen måste sluta omedelbart nu 2021 om vi ska ha en chans att nå nollutsläpp 2050 (vilket är EU:s mål).
Ändå är vi gröna märkligt ensamma på barrikaderna när vi vill stoppa förbränningen av fossila bränslen. När vi i Europaparlamentet i höstas röstade om ett stopp för fossila subventioner inom hela EU 2025 så röstades det ner av en majoritet. Det handlade alltså inte om att sluta förbränna fossila bränslen, utan enbart om att våra skattepengar ska sluta gå till att upprätthålla fossilberoendet.
Tänk på det nästa gång du hör blåa och röda politiker prata om klimatet. Tyvärr är det mycket prat men inte motsvarande verkstad.
Pär Holmgren
Europaparlamentariker (MP)