Jennys första barn dog i magen

Nova, var deras första barn som gick bort innan hon hann födas.

Under ett och ett halvt dygn hade Jenny Mentzer och Patrik Jarnstam henne hos sig på rummet.

– Att lämna henne på isbädden är det svåraste jag gjort, säger Jenny.

Barn som dör är svårt att prata om. Förr trodde man att det bästa var att glömma och gå vidare. I dag stöttas föräldrar i att ta sig tid att vara med sitt döda barn och vårda minnet.

För Jenny Mentzer och Patrik Jarnstam i Östra Fågelvik, Väse har det gått 4,5 år sedan deras första dotter gick bort i 26:e veckan. Sedan dess har de blivit föräldrar till ytterligare två barn.

De är långt ifrån ensamma om sin upplevelse.

– Det är mycket större risk att dö i mammas mage än i trafiken. Ändå så pratas det så lite om det, säger Jenny Mentzer.

Hon är hemma med yngsta sonen Måns 10 veckor gammal och Iris 1,5 år.

När hon var gravid med Nova fanns inga varningssignaler.

– Jag mådde bra, vi hade fjällvandrat. I efterhand kan jag tänka att det varit lite fosterrörelser men det var inget jag tänkte på.

– Jag var i Våxnäshallen och fick superont i magen. Jag åkte hem och orkade knappt lyfta benen ur bilen.

Förlossningen tyckte de skulle komma in.

– Jag var inte så orolig, vi var ju på sjukhuset och skulle bli omhändertagna.

Det visade sig vara förvärkar som hävdes och efter ett tag stängdes övervakningen av hjärtljuden av för att de skulle få sova.

På morgonen var hjärtljuden borta. Ett ultraljud kopplades på.

– En barnmorska sa att ”här är hjärtat, här borde det varit hjärtslag”, berättar Jenny.

Blev chockade

Sedan hände en massa saker, läkare tillkallades och ytterligare ett ultraljud gjordes.

– Det var chockartat.

– Patrik hade sett skärmen från ultraljudet och sett att hjärtat inte tickade. Han fattade bättre. Jag hade behövt att någon sagt rent ut till mig att hon var död.

– Jag var så slut och så ledsen. Personalen var jättebra och pratade lugnt med oss. Det kom en kurator också som var jättebra.

Jenny valde att föda fram Nova.

– Jag har förstått att många helst vill ha snitt men jag vill inte att man skulle skära i mig.

– Jag hade så många frågor. Hur kommer den att se ut? Kommer den att vara blå? Kall? Kan jag få upp den på bröstet?

Fick vara kvar

Efter förlossningen fick de vara kvar på rummet så länge de ville. Personalen stöttade och kom med mat.

Dottern fick namnet Nova, en stjärna som lyser starkt men inte så länge.

Under dygnen som följde kunde de hålla henne, kolla sånt som alla föräldrar gör, fingrar och tår och vem hon liknade. En korg fint bäddad med kylklampar gjorde att kroppen inte förändrades så mycket.

– Att lämna henne på isbädden är det svåraste jag gjort, säger Jenny Mentzer.

De hade kunnat få ta med henne hem men det visste de inte då.

– Vi hade velat gå ut men vi stannade i rummet. Det var andra föräldrar i korridoren och det kändes svårt för oss att komma med ett dött barn.

Under 2020 dog 190 personer i trafiken. 353 barn dog i magen.

När Jenny blev gravid med Iris var oron stor.

– Det var fruktansvärt jobbigt psykiskt. Jag har en känsla av att de inte ville prata om att det kan hända på föräldrakursen. Men det händer ju. Det är tio-tolv barn på CSK varje år som dör. För oss kom det som en blixt från en klar himmel.

– När det kommer till trafik gör man vad man kan för att öka säkerheten. Med barn har man en föreställning om hur det ska vara att vara gravid som står i vägen, säger Jenny Mentzer.

Den 6:e oktober är det fem år sedan Nova gick bort.

– Vi försöker göra henne till en naturlig del av vår familj, säger Jenny.

Vad kan man säga?

Efteråt var det svårt för vänner och bekanta att veta vad som var rätt att göra och säga.

– De ville inte göra oss ledsna, men vi var redan ledsna. Det värsta hade redan hänt. Man vill bli bekräftad i att vara förälder. Det är svårt när man har ett barn som inte syns.

För Jenny var det viktigt att säga att Nova var död. Att använda ordet.

I samband med Novas död fick Jenny reda på att hennes mormor också haft ett barn som dött.

– Det sas att hon fått ett missfall men det stämde inte, det var fullgånget. Jag har forskat lite och det visade sig att det var en pojke. Det visste inte min mamma om för ingen pratade om det.

– Tänk om mormor hade levat då hade vi kunnat dela det. Hon hade kanske aldrig fått prata om pojken.

Läs mer: