Kevins pappa om psykiatrins svek: ”Får man inte hjälp i tid, då dör man”

– Du får kontakta din vårdcentral.

Smärtan efter Kevins, hans lilla pojkes, död har varit för tung att bära.

Nu hade Patrik Skog förlorat sin bror också, sin vapendragare och bästa vän. Han var tillbaka i depressionens bråddjup och det tog honom flera timmar att klara av att ringa till psykiatrin i Arvika, för att be om hjälp.

– Det är en livsfarlig situation, säger Patrik Skog. Om du skär av dig fingret med en bandsåg får du självklart hjälp på sjukhuset. Jag vill påstå att det här är värre. Djup depression är en farlig sjukdom. Får man inte hjälp i tid, då dör man.

Patrik Skog har varit där flera gånger.

– Att tiden läker alla sår är skitsnack. Man hittar olika sätt att behandla såret på. Metoderna blir bättre men såret är kvar.

Det är han som är pappa till Kevin, fyraåringen som hittades död i Arvika 1998 och vars öde berört människor i många länder. Det rättsliga efterspelet, när två små bröder pekades ut som mördare, utvecklades till en av de största rättsskandalerna i vår tid.

Första tiden efter sonens död minns han inte. Patrik Skog gick in i sig själv, totalt, och stannade där i flera månader.

När SVT:s dokumentär om Kevinfallet skakade Sverige våren 2017 kastades han ner i det mörka igen.

– Jag visste inte ens att de gjort en dokumentär.

Patrik Skog är glad för brödernas skull, som så småningom friades från mordmisstankarna som sargat deras uppväxt. Han uppskattar också mediernas granskning av de fel som begåtts i samband med Kevins död.

– Men det kostar. Jag hamnade i en djup depression.

Psykakuten

Den våren var världens ögon riktade mot Arvika. De flesta i Sverige och Norge kände till familjens tragedi och medier långt utanför Norden rapporterade om fallet. Men inte ens då fick han den hjälp och akuta vård han behövde.

– Jag fick åka till psykakuten i Karlstad. Det första som hände där var att de tog blodtrycket på mig, sedan sattes jag i ett väntrum tillsammans med en massa andra trasiga människor. Någon satt och vaggade i ett hörn, några grät, andra var utagerande eller inne i sig själva som jag.

Läkaren hade inte ens tagit reda på vad Patrik heter.

– Han sa fel namn till mig, och verkade fullständig ointresserad. När jag vänt ut och in på mig själv i 20-25 minuter, och berättat om de mest känsliga saker, frågade han om jag tagit droger. Jag har inte druckit alkohol på 12 år, och har erfarenheter som gör att jag aldrig i livet testat andra droger.

Han skickades hem med recept på ett antidepressivt läkemedel, men utan uppföljande kontakt.

Patrik Skog är så grymt besviken på psykiatrin. Vi måste prata om det här, säger han, om det är resurser det handlar om så måste det skapas, omfördelas, bara ordnas.

Självmord

– När du har en djup depression behöver du prata NU, inte om en eller två veckor. Då handlar det bara om att överleva, en dag i taget. Jag ser en direkt koppling mellan lång väntan på samtal med psykolog och självmord. Vi har förlorat så många. De senaste fem åren är det åtta som begått självmord i min bekantskapskrets, och när jag mött deras närmaste har de sagt samma sak, att man sökt vård men fått vänta.

På skärtorsdagen dog hans bror hastigt av sjukdom. De hade kämpat sig fram genom livet sida vid sida sedan barndomen, delat glädje och sorg, och slutit upp när tillvaron trasslat och själslivet ömmat, och när det värsta hände.

– Jag hade inte sovit på flera dygn och var djupt nere när jag ringde psykiatrin. I det läget är det ett oerhört stort steg att ta den kontakten. Tiden blir mycket längre för en person i det tillståndet, och det blir som en kamp att överleva varje dag.

Personen som svarade på mottagningen tog upp journalen, där det står vad Patrik Skog varit igenom och om tidigare depressioner.

– Oj, jag ser att du varit med om mycket, sa hon.

Patrik berättade vad som hänt, och hur illa det stod till med honom.

– Du får kontakta din vårdcentral, sa hon. Det är så många omöjliga hinder här. Jag behövde prata med någon den dagen, och få hjälp att sova. Då ska jag ta kontakt med vårdcentralen, boka tid och vänta på den innan jag får träffa en allmänläkare som inte är utbildad för detta, och sedan i bästa fall få en remiss till psykiatrin. Det skulle ta veckor.

Patrik ringde aldrig vårdcentralen. Det var mer än han orkade med.

Det fanns andra där för honom, släkt och vänner slöt sig samman i ett skyddsnät.

– Jag har aldrig hört Patrik så låg. Det var bara att kasta sig i väg, säger Andreas Slätt. Vi tog en promenad mitt i natten.

Sammansvetsade

Andreas Slätt skrev boken om Kevin. Under det arbetet blev han, Kevins föräldrar och familjen vars barn anklagades för mordet mycket nära vänner. De har närmast daglig kontakt.

Nu förstod Andreas, och Patriks nära anhöriga, att det vara fara å färde.

– Vi hade koll på dig hela tiden, säger Andreas.

– Jag har förstått vilket nätverk jag hade runt mig, utan att veta om det.

När orken bär en aning mer har Patrik verktyg att bemästra irrande tankar och känslosvall.

– Jag skriver mycket och gör musik.

Ny bok

Han har gett ut en självbiografisk bok, och arbetar tillsammans med Andreas Slätt på en uppföljare om tiden efter Kevins död där han också tar upp de upplevda bristerna hos psykiatrin. Men han har också fångat och hanterat svåra stunder med ord.

– Patrik och jag skriver till varandra varje dag, säger Andreas. Vi finns bara ett sms bort, och det gäller alla i gruppen.

– Det blir en livlina, säger Patrik. De om någon vet vad man går igenom.

Kevins kläder

Han berättar om när han för bara några år sedan, när dokumentären sänts och polisutredningen granskats, fick tillbaka Kevins kläder från polisen.

– Det var kläderna han hade på sig den dagen han dog. Varje plagg låg i ett paket. För Kevins skull måste jag ta upp dem.

Han ville vara ensam i stunden, men det föll sig naturligt att hålla de andra längs livlinan närvarande så han skrev, hela tiden; känslorna fördes omedelbart vidare och bort till de andra i ord.

– Jag tog upp paket för paket. Tröja. Shorts. Strumpor. Kalsonger. Och jag skrev ner allt jag kände i stunden. På det sättet var jag inte ensam. Det var mitt sätt att inte braka iväg.

– Men de som inte har människor omkring sig då? De som inte har sätt att hantera saker och ting, som kanske har svårt att uttrycka sig? Vi måste kunna lita på samhället, att alla, oavsett vem man är, får den hjälp man behöver. Men kan vi det?

Föreslår jourbil

Patrik Skog har haft anledning att fundera mycket över vården i Värmland, och i synnerhet psykiatrin i Arvika.

Han är rädd att ”psykisk ohälsa” blir urvattnat eftersom begreppet kommit att användas i en allt bredare mening. Det behövs mer precisa ord, menar han, för att diskutera den vård som behövs för olika patientkategorier.

– Det krävs resurser, men man måste också göra vårdyrkena på det här området mer attraktiva så det går att rekrytera bra människor.

Viktigast av allt är, menar han, att den som är djupt deprimerad får hjälp direkt. Att någon hör och agerar på deras rop på hjälp, men också svarar med en tät och kontinuerlig samtalskontakt.

– De kontakter och samtal jag haft med psykiatrin genom åren har inneburit veckolång väntan mellan varje samtalstillfälle, och sådant tar på krafterna. Man måste få en daglig kontakt första veckan, sedan kan man börja diskutera tider.

– Jag har i flera år funderat på en jourbil. På samma sätt som att det kommer en ambulans när du sågat av dig fingret, skulle det finnas en bil att ringa efter i akuta lägen, med kompetent personal som kommer till den som är djupt deprimerad.