Eliten både regerar och revolterar

Ledare
PUBLICERAD:
Eliternas elit fostras som här vid Nassau Hall vid Princeton-universitetet.
Foto: Daniel Hulshizer/AP
Den mänskliga civilisationen bygger på att det finns ett överskott av mat. När inte alla behöver arbeta på åkern, kan några utföra andra arbetsuppgifter. Så snart det finns ett välstånd växer det fram eliter – människor som kanske inte producerar något av ekonomiskt värde men som bidrar med annat.

I nättidskriften Kvartal skriver Malcom Kyeyune (14/5) om Peter Turchins teori - att denna grupp i vår tid vuxit sig så stor att spänningar uppstår. Han kallar det för ”en överproduktion av eliter”. Ordet elit är laddat, men Kyeyune betonar att det är ett brett begrepp som innefattar exempelvis journalister och högskolelärare.

Kyeyune skriver att denna elit ”allt mer kommit att spela en sorts roll som ett samhälleligt prästerskap”. Det är en mycket träffande beskrivning, eftersom så mycket av det offentliga samtalet i dag handlar om att peka ut vår tids kättare. De har varit framgångsrika och till och med fått stora delar av näringslivet att dansa efter sin pipa. När eliten växer sig större är det inte bara fler personer som skall livnäras av andra, det innebär också att fler skall konkurrera om jobb och positioner.

Ur denna maktkamp har det vuxit fram en form av överklass som betraktar sig som revolutionärer. Det är från dessa välutbildade och välbetalda personer som röster höjs att samhället på olika sätt måste omdanas. Vi har fått det som kallas ”wokeness”. Statyer skall vältas, biologiska kön skall förnekas, misshaglig konst och litteratur skall rensas ut, mångfald skall mätas i hudfärg och inte i idéer. Att liera sig med denna rörelse blir ett sätt att ta sig fram på en arbetsmarknad där det finns fler personer med examina, än vad det finns jobb.

De som en gång i tiden omtalades som proletärer – arbetarklassen – intresserar sig föga för denna revolutionsromantik. De vill leva sina liv i fred, i ett land vars kultur och normer de känner igen sig i. Eliten blir allt mer radikal, men folket håller fast vid mer konservativa värderingar. Det är ur denna samhällssplittring som Sverigedemokraterna har vuxit sig stora. Det är ur denna klyfta som populismen kan hämta näring.

Ett skäl till att Donald Trump – trots sina otaliga fel och brister – gick hem hos så många amerikaner, var att han utmanade det problemformuleringsprivilegium som andra kapat åt sig. När Trump konfronterades med ett narrativ som hade en tydlig vänsterslagsida, var han inte rädd att såga hela frågeställningen vid fotknölarna. Detta tilltalade många amerikaner som hade tröttnat på pekpinnarna från den moderna vänstern.

Populism handlar om att ställa folket mot eliten. Men eliterna behövs – det vi måste göra är att stärka den elit som med sin kunskap vill göra samhället bättre, inte sämre. Den stora utmaningen är således att utmana radikalvänsterns idéer, utan att rasera de verksamheter som de efter en flera decennier lång marsch har intagit. Fiendens fiende får inte bli vår vän. Att populisterna ser samma problem som vi, betyder inte att vi skall anamma deras lösningar.

Vårt samhälle behöver kulturinstitutioner, journalistisk och oberoende forskning. När vi ser hur dessa blir allt mer ideologiskt indoktrinerade, är populistens svar att de måste bort. Det konservativa svaret är att de måste skyddas – både från de som vill utnyttja dem för sina politiska syften och från de som vill riva ner dem.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.