Dylan 80: Broos, Kapla, Lerin, Gessle med flera om relationen till rockpoeten

Den 24 maj firar den flitiga Karlstadsbesökaren Bob Dylan 80.

NWT låter några kulturutövare berätta om sin relation till den amerikanske Nobelpristagaren – konstnärerna Karin Broos och Lars Lerin, författaren Marit Kapla och popsnöret Per Gessle är några som delar med sig.

Hammaröbon Thomas Johansson har arrangerat bortåt hundra konserter med Dylan och berättar om hans intryck genom åren.

Ofta när folk pratar om Bob Dylan skapas en känsla av att det handlar om en sagofigur, en påhittad person som lever som i en egen verklighet. Till viss del är det ju också så – Joni Mitchell har anklagat honom för att vara en bluff, "Allt med Bob Dylan är ett bedrägeri". Och i Martin Scorseses Netflixdokumentär om Rolling Thunder-turnén på 70-talet varvas hittepå och mytbildning med ett och annat korn av faktisk sanning.

Bob Dylan har alltid varit undflyende. Blandat fakta med fiktion och kanske det är en förklaring till att han fortfarande är så relevant och påtagligt närvarande. I fjol fick han sin första Billboardetta och det med en singel som sträcker sig mot 17 minuter – han har aldrig följt några av konstens regler.

– Jag tänker att det är hans förmåga att hela tiden förnya sig och återuppfinna sig själv, säger Thomas Johansson i ett försök att förklara Bob Dylans staying power.

– Varje platta är något nytt. Man åker på arslet varje gång.

Konsertarrangören Thomas Johansson räknar mellan tummen och pekfingret ut att han gjort bortåt 100 konserter med Bob Dylan. Tre av dessa i Karlstad. Den första i Italien 1984 och premiären för deras samarbete i Sverige skedde på Ullevi samma år. Det har blivit många möten, ofta hastiga med några kärnfulla hälsningsfraser. Ibland har Thomas Johansson mött en sprudlande glad rockpoet efter avklarad spelning, men han har också mött en förbannad artist som undrat vart publiken tagit vägen.

– Efter spelningen i Sankt Petersburg, den första för honom i Ryssland, var han förbannad. Efter konserten i ishallen där kom han fram och dundrade: "Thomas, it's not sold out!? What happened here?". Jag svarade: "Well Bob, they don't know who you are here". Så enkelt var det. Jag hade velat arrangera konserten i en mindre arena, men Dylans turnéfolk tänkte annorlunda. "Thank you Thomas, it's good to get a proper answer", svarade Bob.

<strong id="strong-d1e460">Lars Lerin, konstnär och tv-profil:</strong>

– Mitt favoritalbum är nog de där liveinspelningarna från Budokan. Det var så kul och respektlöst, tyckte jag, när de kom, hur han kunde variera och göra covers på sig själv.

"På skitbra humör i Karlstad"

Bland alla de hundra konserterna håller Thomas Johansson den senaste i Karlstad, sommaren 2019, bland de allra främsta. Av flera anledningar. Han minns den varma söndagskvällen, känslan av exklusivitet över att kunna presentera en Nobelprisvinnare – en låtskrivare som ofta nämns som den västerländska kulturens främsta – i en förhållandevis intim och liten konserthall som Karlstad CCC.

– Efter konserten kom Bob fram till mig och var på skitbra humör, fortsätter Thomas Johansson.

– Han sa att det var en av de bästa konserterna han och bandet hade gjort på länge. Kanske på hela den delen av turnén. Han var riktigt glad när vi klappade om varandra. Det kändes så kul för Karlstad! Sedan for han vidare.

Nästa anhalt var Roskildefestivalen i Danmark. Kontrasterna gentemot Karlstadsspelningen med 1600 personer i publiken var stora.

– Dylan spelade på den stora orangea scenen. Det var häftigt att se en man i slutet av 70-årsåldern stå inför en publik på drygt 50 000 med en snittålder på 23 år. Sådana stunder säger en hel del om vilken sorts artist vi pratar om.

"Bob är en hundmänniska"

Thomas Johansson har själv passerat 70 och gick en rejäl holmgång mot covid tidigare i år. Nu är han åter på benen.

– Innan Bobs spelning på Roskilde så kom Robert Plant och knackade mig på axeln.

Robert Plant, med ett förflutet i Led Zeppelin, var ytterligare en akt som Thomas Johansson bokat till festivalen.

– Vi gick över till Bobs turnébuss och jag kunde inte hålla mig utan sa: "Robert meet Robert!" Torrt såklart, men roligt. Båda garvade.

– Ofta pratar vi om saker som inte rör musiken, hundar till exempel. Både Bob och jag är hundmänniskor.

"Ända in i kaklet"

Thomas Johansson minns att han hörde Bob Dylan redan 1963 i en skivaffär i Gamla stan.

– Det går inte att beskriva Bob Dylan. Det är en stor del av honom som artist. Han spelar många av de förväntade låtarna, men har gör det på ett oväntat sätt. Jag har funderat kring det där, kanske gör han det för att vi verkligen ska lyssna och ta till oss texterna?

Han nämner "All Along the Watchtower" som en favoritlåt bland många.

– I grunden är jag en popkille, jag älskar melodier. Dylan har klockrena melodier! När jag senare även började lyssna på vad han sjöng om blev det ännu större. Hans senaste album är huvudlöst bra! Det är inte pop- eller rockmusik i vanlig mening. I låtarna finns det så mycket att fundera kring. Så har det alltid varit tycker jag. Hans musik har verkligen följt mig genom livet.

Blir det fler Karlstadsbesök tror du?

– Jag hoppas vi kan fortsätta att ordna turnéer tillsammans i ytterligare tio år minst. När jag började i den här branschen satte jag turnéer med legendarer som Ella Fitzgerald och Duke Ellington. Det var artister som körde hela vägen, ända in i kaklet. Jag tror Bob Dylan är likadan.

<strong id="strong-d1e429">Karin Broos, konstnär:</strong>

– Vissa ögonblick etsar sig fast och blir så starka att det känns som om tiden har stannat. Så var det när jag som 14-åring kom hem sent en kväll och möttes av hög musik från min brors rum. En röst som sjöng ”everything passes everything changes, just do what you think you should do”. Det var första gången jag hörde Bob Dylan och hans &quot;To Ramona&quot; från lp:n &quot;Another Side of Bob Dylan&quot;. Orden och musiken gick rakt in i hjärtat och sedan dess har han följt mig hela livet.

Ofta har jag tänkt på hur oerhört stor betydelse musik, poesi och konst kan ha. Hur starkt präglad man blir och jag skulle säkert på många sätt blivit någon annan utan Bob Dylan. Hos oss har han också gått i arv. Hela vår familj har Bob Dylan i blodet. När jag 1968 träffade min blivande man Marc ljög jag och sa att jag hette Melinda (jag skrev också till patentverket och la till Melinda på riktigt) Melinda från &quot;Just Like Tom Thumb&apos;s Blues&quot; från lp:n &quot;Highway 61 Revisited&quot;.

Och när vår äldsta dotter föddes skulle hon såklart heta Sara från lp:n &quot;Desire&quot;. På så sätt har han liksom vävts in vår familj. Otroligt att han blir 80 år, att ett helt liv nästan har gått. Men vilken fantastisk tur att ha fått leva under samma tidsperiod. Grattis från Karin Broos med familj Marc, Sara , Sissela och Stella. Skulle vi spela en av hans låtar nu blir det &quot;Sad Eyed Lady of the Lowlands&quot;.

<strong id="strong-d1e440">Per Gessle, popfantast:</strong>

– Bob Dylan. Nästan alltid när hans namn dyker upp i någon diskussion så tar jag på mig hatten och påpekar att han (liksom Leonard Cohen) skrivit fantastisk musik och inte bara fantastiska texter. Utan hans effektiva melodisinne hade mycket av det han gjort passerat förbi lite tystare. Det finns hur många underbara låtar som helst i hans katalog. &quot;Just Like A Woman&quot;, &quot;Mr Tambourine Man&quot;, &quot;Sweetheart Like You&quot;, &quot;Lay Lady Lay&quot;, &quot;Going Going Gone&quot;, &quot;Positively 4th Street&quot;. &quot;Tangled Up In Blue&quot;. Jag kan hålla på och rabbla upp små mästerverk tills han fyller 90!

<strong id="strong-d1e446">Marit Kapla, författare och Augustprisvinnare för &quot;Osebol&quot;:</strong>

– “Tomorrow is a Long Time” av Bob Dylan. Världens vackraste kärlekslåt. Några dagar innan Bob Dylans 80-årsdag lyssnar jag på den igen. Mammas gamla vinylskiva där jag hörde den första gången är inlåst i mitt källarförråd men jag hittar samma ljudinspelning på Youtube.

Den är från en spelning 1963, när Bob Dylan är 22 år. Publiken i Town Hall i New York är knäpptyst. Dylan knäpper på en akustisk gitarr och andas ut en ton i sitt munspel. Sen kommer de första raderna. ”If today was not a crooked highway / If tonight was not a crooked trail”. Ulf Dagebys lysande svenska tolkning för Nationalteatern öppnar med: “Om idag inte var en ändlös landsväg / Och i natt en vild och krokig stig”.

Den som sjunger är full av önskningar. I den tredje raden kommer en till. ”If tomorrow wasn’t such a long time”. I Dagebys översättning: “Om i morgon inte kändes så oändlig”. Om bara allt var så som det inte är. Men allt är just så som det inte borde vara. I sångens titel slås det fast. ”Tomorrow is a long time”.

Refrängen hoppas fortfarande. Dylan sjunger för publiken i New York: ”Yes and only if my own true love was waitin’”. Dageby översätter: “Men bara om min älskade väntar”. Jag tycker att de engelska orden öppnar sig mot en ännu större osäkerhet. Det är inte ”is” utan ”was”. Bara om min älskade väntade. Bara om min älskade skulle vänta. Marken gungar under den längtandes fötter. Bara om jag hade haft en älskad som väntade.

Vad är det här för kärlekslåt egentligen? Är det en sång från någon som längtar hem till sin hjärtans kär? Eller är det ensam människas besvärjelse? En förhoppning om att det alls ska gå att hitta hem, någon gång, någonstans? Det kan förstås vara båda. Kanske är det därför det är världens vackraste kärlekslåt.

<strong id="strong-d1e465">Eva Wilke, som driver legendariska skivbolaget och studion Silence:</strong>

– Jag kan omöjligt välja ut bara en favoritlåt, Bob Dylan har ända sedan de mer enkla låtarna som &quot;Blowing in the Wind&quot;, till senaste &quot;Murder Most Foul&quot; varit en följeslagare i livet. Jag har sett honom live flera gånger och varje gång har varit totalt olika. Han är och har varit en utforskare av musik och en ständig förnyare som inte bryr sig om recensenter eller bransch och hans betydelse som musiker och poet är enorm.

<strong id="strong-d1e475">Rigmor Gustafsson, artist:</strong>

– Det känns som om Dylans musik och texter ständigt har sipprat in i ens liv, på ett eller annat sätt. Jag sjöng till exempel &quot;Mighty Quinn” i SVT:s &quot;På spåret&quot; för några år sedan (väldigt bra låt!) men det tillfälle då jag känt mig närmast Dylan var nog faktiskt när jag blev bjuden som gäst på Nobelsfesten då han hade blivit tilldelad Nobelpriset i litteratur. Jag satt mellan Peter Englund och Horace Engdahl, som båda två verkade rätt spända över hur Dylans tacktal skulle bli. Han kom ju aldrig till Nobelfesten personligen, men hade skickat någon som läste upp hans tal. Spänningen var stor och han kändes på något magiskt sätt väldigt närvarande ändå.

<strong id="strong-d1e470">Nils Landgren, musiker och sångare:</strong>

– 1964 kom Mr Tambourine man och jag var 8 år gammal. När munspelet kom in efter knappt tre och en halv minut så small jag av. Vilket sound! Och det efter hans släpiga, hesa, fantastiska berättarsång. Det är mitt första minne av Bob Dylan och hans musik. Året efter kom The Byrds version och pang – golvad igen!