Pennan, inte mobilen, i handen

Ledare
PUBLICERAD:
Lämnas utanför klassrummet.
Foto: Gorm Kallestad/NTB Scanpix/TT
Svenska klassrum skall vara en mobilfri zon. Det är i korthet budskapet i den promemoria som utbildningsdepartementet förväntas skicka ut på remiss, rapporterar TT (10/5) . Kritikerna kommer att avfärda det som symbolpolitik, men det är en bra markering av vilka förväntningar vi har på skoleleverna.

Även när mobilen ligger ljudlös i fickan är den för många barn en källa till distraktion. Plötsligt känner man hur den vibrerar och man förstår att det kommit en notis eller ett meddelande. Vad läraren pratar om framme vid katedern blir då lätt sekundärt, istället flyger tankarna iväg. Detta är inte konstigt – alla som varit tonåringar vet att livet utanför skolan ofta var mer spännande än det som stod på schemat.

Att ungdomar måste lära sig att leva i informationssamhället och bli vän med tekniken är inte ett hållbart argument för mobiler i klassrummen. Det är just eftersom vi lever i ett konstant brus som vuxenvärlden måste ge elever ramar som gör det möjligt för dem att fokusera och tillägna sig kunskap.

Våra smarta mobiler kan vara ett fantastiskt hjälpmedel, men allt handlar om hur vi hanterar dem. För barn som blir fotograferade och smygfilmade av klasskamrater i idrottshallens omklädningsrum är tekniken en förbannelse. Det finns således många goda argument för att mobiler bör samlas in vid skoldagens början.

Januariöverenskommelsen må i grunden vara en styggelse, men vi kan glädjas åt att Liberalerna har drivit på i den här frågan.

I promemorian föreslås också att det skall bli lättare att omplacera och stänga av elever. Detta är ett steg i rätt riktning, men här borde vi bli ännu tuffare. Det krävs hårda sanktioner mot elever som stör undervisningen eller utsätter andra elever för våld, hot och trakasserier. Självklart har alla barn rätt till utbildning, men den rätten kan ju inte bara gälla den som beter sig illa. Övriga lidande elever har också rättigheter som måste tillgodoses.

Därför är det välkommet att skolpersonal får ett tydligare mandat att ingripa fysiskt för att exempelvis avvärja våld och kränkningar i korridorer och klassrum. Förespråkare för så kallat lågaffektivt bemötande kommer naturligtvis att rasa och hävda att vi nu får en mer repressiv skola. Men det är precis tvärtom. Om vi vill att skolan skall vara en trygg miljö där elever kan blomma, måste det finnas vuxna som vågar sätta gränser.

Skolan är barnens arbetsplats. Det är något som många verkar vara obekväma med att medge. Det finns en trend att undervisningen till varje pris skall vara lustfylld och utgå från elevernas intressen. Men livet är inte alltid roligt. En god pedagog gör sitt bästa för att skapa en positiv atmosfär i klassrummet, men en god pedagog måste också vara tydlig med att framsteg kräver uppoffringar. Att inte ha tillgång till sin mobil kan vara en sådan uppoffring.

Därför blir frågan om mobiler i klassrummen också en symbolfråga. Det blir en symbol för vilken väg svensk skola skall gå. Vill vi ha mer av lärare som ställer krav och utifrån ett bildningsideal ger eleverna verkliga kunskaper att möta vuxenlivet med?

Eller vill vi ha mer av så kallad progressiv pedagogik, där läraren är en kompis med kepsen på sned och där skolans uppgift är att undanröja allt som är kämpigt och svårt?

Svaret borde vara enkelt.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.