Joanna, 33, om diagnoserna: ”Fick höra att jag aldrig skulle bli något”

Hon försökte ta sitt liv redan som 14-åring. När hon var 16 fick hon sin första diagnos och fick höra att hon aldrig skulle bli något. I dag driver Joanna Halvardsson, 33, från Hagfors eget företag och är en prisad föreläsare.

Det dåliga måendet började tidigt. Speedwayfantasten Joanna Halvardsson hamnade utanför i skolan och hade svårt för sociala sammanhang. Den psykiska ohälsan eskalerade.

– Det här var runt 2003, och då fanns inte så stor kunskap. Jag blev mobbad och det ledde till depressioner, berättar hon.

När hon var 12 ordnade skolan så hon kom i kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Två år senare försökte Joanna Halvardsson ta sitt liv.

– Efter det började de utreda mig på riktigt. Då hade jag träffat en kille som hade Aspergers syndrom och insåg att det nog var det jag hade. Innan dess visste jag inte ens att det fanns. Sedan träffade jag så många läkare, och alla tyckte olika. ”Det är en stämpel”, sa någon. ”Det växer bort”, tyckte en annan. Det fanns också de som tyckte att jag behövde en diagnos, men med alla stafettläkare gick tiden och det hände inte så mycket.

Efterlängtat stöd

Första diagnosen, just Aspergers syndrom, fick hon en vecka innan hon skulle fylla 16.

– Det kändes väldigt skönt att få en förklaring till varför jag inte alltid fungerade som andra. Och jag började få stöd i skolan, som jag behövt tidigare men inte fått.

Där och då tänkte hon att hon aldrig skulle kunna bli någonting. Aldrig få ett jobb eller göra karriär.

– Det var det jag fick jag höra från lärare och BUP. Man känner sig som en utomjording. Det var svårt att behålla kompisar och inte bli för intensiv. I den åldern händer det ju mycket för alla, med puberteten. Det blir ännu värre när man inte passar in någonstans, säger Joanna Halvardsson.

På gymnasiet ville hon studera skytte, men då hade hon varit tvungen att flytta.

– Jag håller på med luftgevärsskytte. Men mina föräldrar ville inte skicka iväg en självmordsbenägen 16-åring. Så det blev barn och fritid i Hagfors, det var det enda jag kom in på. Och jag har slutbetyg från gymnasiet, fast alla sa att det var omöjligt. Men det är tack vare min Aspergers. Bestämmer jag mig för något kör jag all in. Det är min superkraft.

Vändningen

Efter studenten gick hon ett år på Molkoms folkhögskola där det finns en utbildning för personer med Aspergers syndrom eller högfungerande autism.

– Istället för vanlig matte hade vi vardagsmatematik om att betala räkningar och göra en budget. I hemkunskapen lärde vi oss exempelvis i vilken ordning man gör saker när man städar och samhällskunskapen kunde handla om hur man går på café. Sånt som andra kan fick vi lära oss från början.

Det här blev vändningen för Joanna Halvardsson.

– Jag började inse att jag visst kan bli något. Men just då var jag osäker på vad jag ville göra och gjorde mitt näst sista självmordsförsök. Då tänkte jag att har jag misslyckats åtta gånger så överlever jag nog av en anledning.

Hon fortsatte på Molkom folkhögskola och läste journalistlinjen. Skrivandet flöt på bra, men det var svårare att ringa och boka intervjuer med folk hon inte kände. Genom Samordningsförbundet Samspelet, där Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Region Värmland och Grums, Karlstad, Hammarö och Kristinehamns kommun är medlemmar, kunde hon få hjälp att hantera det.

– Arbetsförmedlingen tipsade mig om Samspelet, och genom dem fick jag en praktikplats på Mediegruppen Karlstad. Där kunde folk ringa och boka intervjuer åt mig. Eller så mejlade jag. För själva intervjuerna var inga problem.

Bergochdalbana

2015 fick Joanna Halvardsson sin andra diagnos, bipolär sjukdom typ 2. Den hade hon levt med i tolv år utan att veta om den.

– De hade missat det inom psykiatrin. Det är ganska vanligt. Med typ 2 blir man hypoman. Då har man höga depressioner, men blir inte lika manisk som med typ 1. För mig svängde det mycket för att jag tog antidepressiv medicin. Och då blir man manisk. Livet har varit som en bergochdalbana. Nu tar jag lithium och har inte haft ett skov på ett år, berättar hon.

Genom Samspelet upplever hon att hennes styrkor kommit fram mer. Där kläcktes idén om att hon skulle föreläsa om sina erfarenheter.

– I Hagfors har alla pratat om mig i alla år. Nu känns det bra att kunna berätta min version. Jag fick börja med att föreläsa för myndighetschefer i Samspelets styrelse. Det sa pang efter det. Det har bara flutit på och blivit mer och mer.

Utöver diagnoserna lever hon med sjukdomen psoriasisartrit som innebär kronisk smärta. Joanna Halvardsson är sjukpensionär på halvtid och driver sedan fem år tillbaka företaget Aspiepower Media på deltid. Företagandet har hon tidigare kombinerat med en administrativ tjänst på Samspelet på 25 procent.

– Det var skönt att kunna dra in en lön och ha arbetskamrater. Att ha den tryggheten medan jag lärde mig hur många föreläsningar som är rimligt att hinna med på ett år, hur man gör en faktura, vad man ska ta för pris och om det går runt att vara egen. Jag fick möjligheten att utvecklas gradvis. Men jag har bara 50 procent arbetsförmåga och måste jobba med att bromsa mig själv hela tiden för att hjärnan vill mer än vad kroppen vill, säger hon.

Öka öppenheten

I dag bor hon i Karlstad och föreläser över hela Sverige. Genom att dela med sig av sin historia vill hon öka öppenheten kring psykisk ohälsa och visa att diagnoser inte behöver vara ett hinder. Att det även kan vara en styrka om man får rätt stöd och hjälp.

– Jag önskar att fler arbetsgivare kunde se att man kanske inte är bäst på allt. Men om man får göra det man är bäst på kanske man utvecklas och blir bättre på det man är lite sämre på.

Hur påverkar diagnoserna ditt arbetsliv?

– Min Aspergers gör att jag kan ha svårt att komma igång ibland när det inte är jättekul. Men när jag väl kommer igång kan jag inte sluta. Det är viktigt med struktur och planering och att följa planen. Annars kan jag sitta hela natten. Det gäller att hitta en balans hela tiden. Jag kan inte dra iväg i 200 kilometer i timmen.

Har du några knep att ta till?

– Jag använder två olika färger i kalendern. En för det som tar energi, och en för det som ger energi. Det ska vara lika mycket av varje färg varje vecka så det jämnar ut sig. Och ett knep kan vara att jobba en timme och sedan gå därifrån. För det kan vara svårt att sluta om det är kul.

Digitaliserat

Under det senaste året har antalet föreläsningar varit få. De som var inbokade för 2020 försvann på två dagar när pandemin bröt ut. Joanna Halvardsson har levt på sparpengar och funderade länge kring att erbjuda sina tjänster digitalt.

– Men där kom Aspergers in i bilden. Tänk om det inte funkar, vem ringer jag då? Hur gör jag med tekniken, kameror, ljud och program? Tänk om folk blir sittande och väntar? Det gav en massa ångest och kändes så stort. Det tog ett år innan någon sa till mig att ”jag hjälper dig”. Nu har jag kört flera digitala föreläsningar och det känns som att jag kan fortsätta leva drömmen. Det ljusnar.

Kan diagnoserna vara till fördel när du jobbar?

– Ja, jag har superfokus och ett stort driv. När jag bestämt mig för något så gör jag det. Och jag kan tänka utanför boxen och har andra infallsvinklar. Ingenting är omöjligt, utan olika svårt bara.

Hur har det funkat att vara anställd?

– Jättebra. Men i många fall har anställningar behövt avslutas av ekonomiska skäl. Jag är trött på systemet som inte funkar. Det känns ofta som att myndigheterna letar efter en förvaringsplats istället för en arbetsplats. Man får praktik och flyttas runt. Det längsta jobb jag haft är på två år.

Vad tror du det beror på?

– Många arbetsgivare är nog stressade och hinner inte hjälpa till med den struktur och planering som många med Aspergers behöver. Många har superkraften, och det är en fördel. Det är synd att arbetsgivare går miste om det för att de inte vågar testa.

Att våga berätta

Joanna Halvardsson har mött många som aldrig skulle våga berätta om sina diagnoser för en arbetsgivare. Så har hon aldrig känt själv.

– Träffar jag någon som inte vill anställa mig på grund av min diagnos så vill inte jag ha den personen som chef, för den förstår inte, säger hon.

I Sverige är det enligt diskrimineringslagen som huvudregel förbjudet att neka en person arbete på grund av ett funktionshinder. Men för den som exempelvis vill bli polis innebär ADHD och andra neuropsykiatriska diagnoser (samt diabetes typ 1 och epilepsi) att de inte får jobbet.

För flera personer har det även uppstått problem när de velat bli av med diagnoser de fått som barn, men som de upplever har växt bort. Och stigmat kan bli stort när rädslan sprider sig i olika sammanhang.

– Det finns så mycket fördomar. Man kanske har läst saker i media där diagnoser lyfts i samband med brott och så vidare. Du kanske hamnar i utanförskap och får andra psykiska problem av det, och det kan i sin tur kanske leda till att du begår brott. Men det är inte Aspergers, autism eller ADHD i sig som innebär att man blir galen. Det är viktigt att lyfta fram, säger hon och fortsätter:

– Det känns som att kunskapen inte finns riktigt. Många arbetsgivare verkar tro att det blir jobbigt och ett problem som tar mycket tid. Men har de väl tagit in en person med diagnos upplever jag att de inte vill bli av med den personen.

Underlättat

För hennes del har diagnoserna underlättat. Genom dem har hon fått hjälp och verktyg att ta sig framåt.

– Nu vet jag hur jag fungerar och vad jag kan göra för att må så bra som möjligt. Det är ju svårt att göra något åt om man inte vet vad problemet är. Jag tror att många skulle må bättre av att ha en plats att vara på där man känner att man är en del av samhället. Jag upplever att många blir isolerade och hamnar i utanförskap och tror att de inte kan få ett jobb, fast de egentligen kan det.