Malin Kling Uddgren: Bland golfbollar och tyska könsord

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
"Folk har spelat golf i över 500 år. Under den tiden har bollarna tillverkats av allt från trä till djurdelar. I mitten av 1800-talet började bollarna tillverkas av guttaperka, vilket gjorde att de kunde stöpas i formar istället för att tillverkas för hand. Idag tillverkas de av plast och andra material. Det säljs över en miljard golfbollar om året."
Foto: Stefan Gustavsson / SvD / TT
– Tittlajst.
– Det uttalas inte så.
– Det borde uttalas så, givet hur det stavas.
– Jaha, men det heter inte så i alla fall.

Och så uttalar näst äldste sonen namnet på det amerikanska golfmärket Titleist, och det går över huvud taget inte att förstå vad han säger. Jag ber honom upprepa. Kan inte reda ut de olika ljudleden, så jag googlar. Tittar på en reklamfilm för märket tre gånger för att greppa uttalet. Tajtel-ist. Så ska det uttalas. Efter det engelska ordet ”title” och sista ledet i ordet ”finalist”, med engelskt uttal.

Jag kan ju tycka, ur ett konsumentperspektiv, att det är ett onödigt svårt namn på en produkt. Men vad kan man vänta sig av ett märke som existerar bara för att en dålig förlorare missade en putt någon gång på 30-talet och skyllde på att bollen var felbalanserad och tvingade sin kompis som jobbade på en röntgenavdelning på ett sjukhus att röntga bollskrället och se på fan, kärnan i bollen var sned.

Så den dålige förloraren, Phil Young, tog med sig en kompis in i golfbollsbusinessen och än idag röntgas varenda Titleist-boll. Ni fattar ju. Hade de lagt lika mycket krut på namnet hade man sluppit sitta med skrynklat ansikte och öronen på helspänn och försöka fatta vad folk säger när de säger Tajtelist.

Golf är inte så allvarliga saker (nej det är det inte, hur mycket du än älskar golf) så det är väl egentligen inte hela världen om man råkar säga lite fel, men understundom spelar det ju ganska stor roll hur man uttalar saker.

För länge sedan var jag gift med en tysk och ny i Tyskland och det var släktmiddag med allt från barn till folk i 90-årsåldern och jag tänkte prata om vädret, ett ofarligt ämnesval och något av en svensk paradgren. Jag ville säga att det var väldigt vilket varmt och fuktigt väder vi hade fått. Istället sade jag ”det var väldigt vad det är bög idag”.

Det blev inte bra. Alla hade inte riktigt uppfattat vad jag sade, eller rättare sagt så hade de ju det men de kunde inte tro sina öron, så det blev ganska speciell stämning när de mer halvdöva och dessutom väldigt värdekonservativa släktingarna hojtande frågade sina bordsgrannar vad jag hade sagt.

”Schwul” och ”schwül” är blott en ynka glidning i uttal ifrån varandra. Det är förresten ”schwül” som avser väder, ifall någon undrar.

Tyskan är förrädisk. Min kompis kom ner en sommar och jobbade med mig på krogen där jag var anställd. Hon är duktig på språk så hon snappade fort upp tillräckligt mycket för att kunna föra enklare samtal. Allt gick således ganska bra tills hon en dag kom in, högröd i ansiktet, och berättade att hon hade försökt kallprata med en kollega ute på bakgården.

Även hon hade försökt välja ett ofarligt ämne och valde då att kommentera de rätt så omfattande problem vi hade med måsar som flög runt soptunnorna och gjorde aggressiva utfall. Det enda problemet var att hon hade sagt att vi hade problem med stora arga fittor som flög runt. Och eftersom hon en sekund efter att hon talat insåg vad hon hade sagt, så började hon i ren desperation skrika ”Möwe! Möwe!”, vilket gjorde situationen än märkligare. Mås heter alltså Möwe. Det andra heter Möse.

Jag är i alla fall rätt så bra på mitt eget språk, tycker jag. Så bra att jag tar mig rätten att behandla mitt språk oortodoxt för att jag vet hur det ”egentligen” heter men jag tar mig också rätten att störa mig på folk som uttalar chêvre som chevré, när det uttalas chävr (visst är det knöligt att stapla konsonanter, men det är bara att tugga i sig), eller att någon säger interjuv, ijänklien, expresso och så vidare. Och ja, det finns talspråk och nej, jag säger inte Livajs, jag säger Levis om jeansen. Jag hävdar ändå att det är skillnad på försvenskning och förvanskning. Hur som, säg den besserwisser som inte till sist får smaka sin egen medicin.

Jag lyssnade på Stil i P1 (har ni inte lyssnat på det innan så är det ett tips, det är alltid bra) när jag till min enorma förvåning fick höra programledaren Susanne Ljung säga ”aksessoar”. Aksessoar?! Men Susanne Ljung begår inte den sortens fel, så nervöst slog jag upp accessoar och DET UTTALAS SÅ! Med hårt k!

Jag har uttalat det fel i hela mitt liv.

Adjö.

Och ha en fin helg, alla!

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.