Kladdighet, normer och pickles i näsan

Krönikor
PUBLICERAD:
Sara Hjalmarsdotter Gund
Foto: Helena Karlsson
Jag brukar undvika att sätta mig i knät på mina medresenärer när jag åker kollektivt. Därigenom undviker jag också effektivt att låta mig styras av ett begär att stoppa in pickles i deras näsor.

Det finns, såvitt jag vet, ingen lagstiftning mot exakt det här beteendet. Kanske skulle jag inte göra någonting direkt olagligt. Men jag skulle göra bort mig något extraordinärt, jag skulle sannolikt bli utskälld och ifrågasatt, jag skulle skämmas och jag skulle, om jag återberättade vad jag gjort i lunchrummet på jobbet, inte mötas av vare sig skratt eller dunk i ryggen. Jag skulle bli något av en outsider. Vilket är ett av de värsta straffen för en hypersocial varelse som människ

Hade jag direkt efter bussresan anordnat en pressträff för att förklara att jag faktiskt, så fort jag klev på bussen hade varit tydlig med att jag kan komma att stoppa upp pickles i mina medresenärers näsor och därför inte bär ansvaret för det inträffade, hade jag blivit hånad och dumförklarad. Hade jag därpå informerat allmänheten om att Einar, 83, som nu fått sig pickles i näsan, för ett år sedan fått broccoli instoppad i örat och därför inte är trovärdig, skulle jag ha hamnat i en social frysbox för lång tid framöver. För Einar har fått pickles i näsan. Av mig. Helt oberoende av tidigare broccoliincident.

Att trycka upp picklad gurka i näsan på någon är inte okej, även om den drabbade skulle ha råkat få broccoli instoppad i örat tidigare.
Foto: MARY ALTAFFER

Om jag vet om att jag går över en tydlig och fast gräns när jag sätter mig i mina medresenärers knän kommer jag sannolikt att se till att undvika det. Sätta mig på en egen plats och hålla mina matvaror för mig själv. Eller, om jag vet att risk finns att jag får en sådan fruktansvärd feeling att jag inte kan motstå frestelsen, helt låta bli att åka buss.

Lagstiftning är långt ifrån det enda verktyget att ta till för att skapa förändring till det bättre. Det kanske mest kraftfulla verktyget stavas istället normer. Normer sätts, bland annat genom lagstiftning, främst av dem som har makten. I Sverige är det vi som har makten. Du och jag. Vi kan alltså genom att bli medvetna om rådande normer, kritiskt granska dem och aktivt arbeta för förändring, påverka såväl samhällsutveckling som lagstiftning. Du och jag. Vi tillsammans.

Morden under april, utförda av män på kvinnor de hade eller hade haft en relation med, fick oss återigen att inse att någonting i vårt samhälle är väldigt, väldigt fel. Vi har, minst sagt, ett problem. Ett gemensamt problem som i siffror bland annat ser ut såhär:

Var tredje vecka mördar en man en kvinna som han har eller har haft en relation med.

Varje timma (i snitt) anmäls två misshandelsfall utförda av män mot kvinnor.

Var fjärde kvinna i Sverige har någon gång utsatts för våld av en närstående man.

Varje timma (i snitt) anmäler en kvinna våldtäkt utförd av en man.

4 av 5 kvinnor i Sverige har utsatts för sexuella trakasserier.

1 av 4 tjejer i nian har utsatts för sexualbrott.

1 av 4 tjejer anger att de är rädda för att bli utsatt för brott.

1 av 4 killar tycker att tjejerna överdriver.

Eftersom de flesta av oss inte applåderar ovan redovisad statistik utan tvärtom fördömer den finns alla förutsättningar för att skapa en förändring. Men det kan aldrig bli upp till en lagstiftare att ensamt hantera. Det kan heller aldrig bli upp till enbart en grupp i samhället (exempelvis kvinnor) att ensamma kämpa för. Lagstiftning är ett verktyg, och förändring av normer ett annat. Båda krävs och båda kräver vårt aktiva deltagande.

Vi måste alltså tillsammans hjälpas åt med att skapa en förändring. En förändring som innebär att en man som öppet försvarar ett övergrepp på en 30 år yngre kvinna med att han ju kan bli lite kladdig när han dricker och att han minsann hade berättat det för henne, ses som lika världsfrånvänd, för både män och kvinnor, som en kvinna som försvarar uppförande av matvaror i medresenärers näsor med att hon blir lite sugen på det när hon åker buss (och att hon ju hade varnat). Se till att det är den som stoppar in pickles i näsan på sina medresenärer (blir kladdig när han dricker) som granskas i sömmarna och ifrågasätts, istället för dem som har näsorna full med tvångsinförd mat.

Jag skulle vilja leva i ett samhälle där det är lika ovanligt och lika chockerande att höra om en jurist som stoppar in pickles i bussresenärers näsor som en jurist som kladdar på yngre alkoholpåverkade kvinnor mot deras vilja. För att hamna där behöver normerna förändras och lagstiftningen hänga med. Alla bär vi ansvar för att så sker.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.