Ingen vill vara sär

Debatt
PUBLICERAD:
Att byta namn på skolformen är helt klart en bättre väg att gå än att försöka ändra klangen på ordet ”sär”, skriver Linda Hansen Grundel.
Foto: Gorm Kallestad/NTB Scanpix/TT
Ordet särskola är en femtiotalsprodukt, en förlegad rest från en svunnen tid. Det kan låta som en begränsad åtgärd, men ord spelar roll, skriver Linda Hansen Grundel.

Särskola är ett begrepp som använts sedan mitten av femtiotalet. Då var det kanske okej, men vårt samhälle har utvecklats sedan dess. Vi lever inte längre i en tid där vissa människor ska döljas för allmänhetens ögon.

Andra världskrigets tankar om ras, genetik och människors olika värde borde i dag vara ett minne blott. Vi anser inte längre att människor med funktionsnedsättning ska bo på institution. Nyblivna mammor får inte längre rådet att glömma sitt nyfödda barn med funktionsnedsättning och skaffa ett nytt, friskt barn.

Borta är också den tid då samhället såg på människor med funktionsnedsättning som ”tärande” och inte ”närande”. I dag ska ingen människa behöva leva i skymundan. Men i praktiken är det långt kvar till ett jämställt och jämlikt samhälle.

Ordet särskola är en femtiotalsprodukt, en förlegad rest från en svunnen tid. Det kan låta som en begränsad åtgärd, men ord spelar roll. Ord präglar vårt sätt att se på tillvaron, och på andra människor runt omkring oss. Att byta namn på skolformen är helt klart en bättre väg att gå än att försöka ändra klangen på ordet ”sär”.

Det ökande användandet av sociala medier har synliggjort orättvisor och kränkningar av människor med funktionsnedsättningar som förekommer i samhället. Orättvisor som när det dykt upp i människors flöde har lett till högljudda protester. Många gånger med positivt resultat. Men dessa uppror, om än många, räcker inte för att förändra själva grundsynen på funktionsnedsättningar.

Det handlar inte om att vara fullärd i vad diagnoser betyder eller vad de innebär för individen i det dagliga livet. Det handlar om att alltid behandla människor med respekt. Det handlar om att acceptera att vi är olika men ändå lika. Människor med tankar, känslor och drömmar.

Ett namnbyte kan vara precis den ”knuff” samhället behöver för att hamna på rätt spår. Det spåret som leder till förståelse och respekt för människors olikheter. Men för att nå dit måste vi prata om det. Alla måste prata om det. Alla som hörs. De som för denna talan måste också tala för dem som ingen röst har. Det spelar ingen roll vem du är. Vi har samma värde. Du och jag. Vi.

Frågan om synen på människor med funktionsnedsättning måste upp i ljuset på det stora bordet, mitt i rummet. Den kan inte ligga kvar på det lilla sidobordet halvt dolt i skuggorna.

Linda Hansen Grundel

Ledamot FUB:s skolkommitté

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.